Mörkar det mest förbjudna
Tv-dramat om Kerstin Thorvall väjer för feministens sexturism i Afrika
När författaren Kerstin Thorvall dog 2010 hyllades hon för sitt mod. Hon vågade bejaka sitt begär på tvärs mot de trånga normerna för kvinnor. Hon sprängde tabun gällande äldre kvinnors sexualitet, ifrågasatte det heliga moderskapet och kritiserade den romantiska kärleksmyten. Hon skrev om ”förbjudna” ämnen, som andra inte vågade.
Jag kritiserade i en recension i Aftonbladet (5 nov 2013) Beata Arnborgs biografi om Thorvall, Uppror i skärt och svart, för att sopa Thorvalls sexturism under mattan.
I en ännu opublicerad bok under arbete ställer sig Erik Wijk ännu mer kritisk: ”Det mest förbluffande är ändå att i en allt mer postkolonialt medveten tid så kommer Kerstin Thorvall undan med sin sexturism i utomeuropeiska länder. Mörkhyade män i Karibien eller Afrika. Hennes plånboksmakt över yngre älskare i Sverige har hon själv påtalat, så det vill ingen älta vidare, men att hennes på en gång ekonomiska, koloniala och rasistiska utnyttjande av mörka män i fjärran länder inte skapar någon större debatt, och än mindre några avståndstaganden, är tänkvärt.”
Jag läser essän innan jag bänkar mig framför tv:n för att förhandstitta på SVT:s dramatisering av Thorvalls liv, fritt efter hennes självbiografiska roman Det mest förbjudna (1976), som sänds i tre delar nu i påsk.
Jag är övertygad om att det nu är slut med smusslandet. I en samtid där 30 procent av Sveriges befolkning är födda utomlands eller har föräldrar som är det, och var och varannan artikel på kultursidorna handlar om rasism och rasifiering, måste faktiskt manusförfattaren Åsa Lantz och regissören Tova Magnusson också belysa denna besvärande sida av Thorvalls frigörelseprojekt.
Jag blir orolig för att Thorvall ska fara illa och förbereder mig för att delvis försvara henne. Thorvall är trots allt en fantastisk författare som har betytt enormt mycket för många, i synnerhet kvinnor. Den sexuella exploateringen av icke-vita män utgör en mindre del av ett författarskap som i grunden befriar genom att handla om att offra sin värdighet för att få närhet.
Maria Jönsson skriver i boken Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet (2015): ”Så länge det är det egna jaget som offrar sin värdighet är det enkelt att sympatisera med påståendet. Kvinnor har alltid tilldelats rollen som bärare av kulturens värdighet och moral. /…/ Men när behovet av närhet inkränktar på andras värdighet? Vad ska vi till exempel göra av Thorvalls många reseskildringar – där ömhetstörstande Lenor, Annor och Lisor åker till Västindien, Senegal och Chile för att få den närhet de saknar i Sverige? Där ansiktslösa män exotiseras och rasifieras på löpande band?”
I SVT:s dramaserie stoppar man huvudet i sanden. Man tycks ha beröringsskräck för tematiken. Visst hade också Arnborg det, men i hennes biografi var sexturismen åtminstone öppet antydd, även om hon hade en naivt förtjust inställning till den. Överhuvudtaget är det ett idealiserat och beundrande porträtt vi får av Thorvall.
Även relationen till mamman och sonen gestaltas från den ljusare sidan. Man har konstruerat det så att tittaren alltid känner sympati och förståelse för Thorvall, hur gräsligt hon än beter sig. Det är väl därför detta med de svarta och bruna männen blir svårt att ta in.
I romanen Det mest förbjudna skriver Thorvall om hur huvudpersonen ser på sin tantkropp i spegeln och försöker att inte avsky sig själv: ”Men en annan gång ligger hotellet i ett varmt land långt borta, jag går ut på en strand och utsätter mig modigt för sol och blickar och glömmer fort bort hur illa det är. /…/ Jag blir förälskad. Jag dansar och skrattar. Jag köper en särskilt liten bikini och skäms inte. /…/ Och när någon mörk ung man skakar ner en kokosnöt, slår hål på den mot en vass sten och ger mig att dricka, då kan jag i oändligt övermod tänka: ‘O, lilla mamma. Du fick aldrig veta hur det känns att ligga och älska på en strand, halvvägs nere i det varma vattnet (som på dålig film) och sen dricka ljummen saft ur en kokosnöt.’”
Boken Svart resa (1987) inleds med orden: ”Så här kan man också säga. Att när vita män inte längre ville ha henne gick hon över till svarta. Hon förlorade ingenting på det. Deras är större.” Otaliga är skildringarna av medelålders kvinnor som flyr ålderdomens och tristessens Sverige för att vitaliseras och återfödas som sexuella kvinnor i Afrika och Västindien.
Tv-serien bromsar där Thorvall hade gasat. På det sättet är den väldigt othorvallsk. Thorvall var ju den som i sina vuxenromaner uppriktigt och skarpt behandlade de för sin tid sjaskigaste, pinsammaste och ovärdigaste ämnena, det som på riktigt gick över gränsen för vad de präktiga, rättänkande och toleranta kunde ta. Lantz och Magnussons lösning är i stället att förtränga det för vår tid fulaste: den rasistiska sexismen, de koloniala sexresorna.
Thorvall är en feministisk ikon, och då vill man väl inte solka ner henne med rasistiskt klet. Hon blev ju ändå så utskälld på sin tid: dålig mor, narcissistisk kvinna, sjuk människa, billig författare. Fältet är minerat och makthierarkierna inte okomplicerade. Man vill inte riskera att trampa i klaveret och solka ner varumärke och karriär.
Men en stor behållning med Thorvall är just att hon är så skoningslös mot sig själv. Ur romanen Det mest förbjudna: ”När märker jag att männens tittande övergår till att bli en ekonomisk spekulation? Speciellt då i varma turistländer. ‘Den där damen ser kåt ut, hon är nog villig att betala en del för ett nummer.’”
Kanske är det mest radika med Thorvall att hon på riktigt var en sanningssägare, i bemärkelsen ägde en känslolivets uppriktighet. Men, med Wijks ord, ”vad har vi för verklig glädje av sanningen om vi inte kan tala om just det mörka?” Den frågan borde teamet bakom filmatiseringen av Det mest förbjudna ställa sig.
Jag menar inte att vi moraliserande ska ta avstånd från Thorvalls ”mörka” sidor. Som Jönsson skriver: ”det etiskt försvarbara är inte alltid det konstnärligt intressanta”. Men spänningsfältet borde vi våga diskutera och gestalta, om vi vill göra rättvisa åt Thorvalls liv och verk.
