Lättare ha överseende med bilden än flaggan
Civilminister Ida Karkiainen mumlar om sydstatsflaggan och rasismen
Den nya regeringen har inte fått en kanonstart. Anklagelserna mot Tomas Eneroth, Annika Strandhälls kronofogdeärenden och Jeanette Gustafsdotters grodor har alla på olika sätt gjort avtryck.
En bild på ett heilande statsråd var rimligen inte det nästa kapitel Magdalena Andersson drömde om.
Kanske stämmer det som civilminister Ida Karkiainen själv säger till sitt försvar. Att hon försökte ”ironisera”. Kanske umgicks och festade hon glatt med unga nazister. Hon är 15 eller 16 på bilden.
Jag har också varit 15, har också festat med nazister, jag skrev om det där i min bok men strök bort en hel del av det i samråd med redaktören, det är så många som har liknande erfarenheter. Det blir inte tillräckligt intressant.
Sociala medier fylls nu av den typen av vittnesmål. Alla som vuxit upp utanför Stockholm beskriver tveksamma umgängen, hitlerhälsningar på fester och hur mycket vedervärdig musik de hade omkring sig på den tiden. Så ser ju Sverige tyvärr ut, även om vi älskar att låtsas vara ett land utan rasism.
Jag läser, men det blir inte heller där särskilt intressanta anekdoter, snarare kokett trams.
Det som däremot är intressant med det som skrivs om Karkiainen är hur detta nollställer räkneverket i debatten.
Idiotiska festbilder på 15-åringar bör inte ligga folkvalda till last för all framtid
SD:s Oscar Sjöstedt var 30 år när han fångades på en mindre smickrande filmsnutt. I klippet återger han en händelse från när han jobbade på ett slakteri. Några kollegor där var tyska nazister. Han berättar flabbande att nazisterna sparkade på slaktade djur och ropade ”Die juden!”. Mycket osmakligt, förstås, och SD:s motståndare påminner gärna om detta varje gång Sjöstedt dyker upp i rutan.
Nu kommer den påminnelsen alltid att mötas av en bild på en heilande Karkiainen och anklagelser om dubbla måttstockar och hyckleri. Neutralisering.
Sakfrågan är inte så svår: Idiotiska festbilder på 15-åringar bör inte ligga folkvalda till last för all framtid. I en tid där allt snart finns på bild eller film kommer en sådan ordning att omöjliggöra deltagande på den politiska arenan för alldeles för många.
Knepigare är det att förhålla sig till andra svar Karkiainen ger i en intervju i Expressen. Hon får frågor om sin sambos band, metalgruppen Raubtier, ett band hon åkt med på turné. Karkiainen har också hängt mycket i deras replokal, där en sydstatsflagga pryder väggen.
Karkiainen vill inte recensera den, säger hon och avfärdar rasistfanan som en inrednings- och designfråga som inte angår henne. Men ska man vara statsråd bör man nog ha reflexen att markera mot rasistiska uttryck och symboler. Inte minst i sin killes lokal.
Om vi skiter i den gamla bilden, om vi skiter i vad hon tyckte för 15 eller 20 år sedan, är det där ändå något som sker här och nu och inte duger. En minister som inte har en åsikt om – eller inte är beredd att uttrycka den – en så uppenbart rasistiskt präglad symbol som sydstatsflaggan är det svårare att ha överseende med.
