Jag blir helt lycklig av att ”Klara” fick Augustpriset
Men de andra priserna blev en besvikelse
Det bästa med årets Augustgala var att Fabian Göranson vann i kategorin barn- och ungdomslitteratur med “Klara. Tvättbjörnarnas stad”. Äntligen, vill jag utbrista – utan Gert Fylking-underton – får detta tvättäkta snille till serietecknare den publik han förtjänar. “Klara” är något så originellt som en barnbok om rivningen av Klara-kvarteren, kryddad med en gnutta fantastisk. Som om Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige” korsats med CS Lewis ”Narnia”.
I boken ska ett vildbarn skickas till ett internat, men istället rymmer hon till stadens ruffiga kvarter för att joina en barnklan utklädd till tvättbjörnar. De säljer cigaretter, knycker bröd och ligger i ständig fejd med stadens andra barnligor. Som om inte det vore nog måste tvättbjörnarna dessutom kämpa mot “Teknokraterna” – ett slags socialdemokratiska soldater klädda i gråa uniformer, beväpnade med manicker tagna ur science fiction från kalla krigets dagar.
Ni hör vilken dödscharmig blandning av realism och slipstream fiction detta är. Göranson har odlat den länge nu, inte minst i sin förra serie ”Hokus Pokus” (där den hitchcockdoftande fjärde delen, ”Vargarnas fest”, särskilt ska framhållas). Han är expert på att skriva fram ett retrotopiskt tillstånd – ett tidlöst 70-tal, eller 50-tal – där barnen får sträcka ut sina lekar över hela städer. Dessutom har han en fantastisk förmåga att få sina universum att expandera; fördjupa både det realistiska och fantastiska på samma gång. Jag kan knappt bärga mig inför nästa del i serien.
Betydligt mindre entusiastisk känner jag mig över de övriga vinnarna. Visst, Lina Wolff spelar i en egen division i den svenska litteraturen och hennes gotiska prosa är alltid magnifik. Men ”Liken vi begravde” – en skröna från det mörkaste Skåne om en fostermor som tar hämnd på traktens alla ”pervon” – är en mellanbok. När Wolff är som bäst har man känslan av att man läser ett palimpsest, där en äldre skrift i blod och eld gömmer sig under den man läser. I ”Liken vi begravde” uppstår aldrig den känslan, eftersom ingenting finns under ytan. Detta blir särskilt tydligt på slutet, då Wolff brassar på allt hon kan, och låter binda en bok – kanske den vi läser – med ett stycke hud från barnamördaren. Alla skräckeffekter ligger i öppen dager.
Wolffs bok var ändå en tippad vinnare, vilket däremot inte Bea Uusmas ”Vitön” var i fackboksklassen. Den fick en smärre sågning av Joel Kellgren här i dag. Han beskrev ”Vitön” som en sämre kopia av hennes tidigare ”Expeditionen”. När Uusma klev upp på scenen verkade även hon genuint förvånad, trots att hon vunnit priset förut. Själv hade jag hellre sett att Patrik Svensson tog hem statyetten för sin blodisande historiska deckare ”Den barmhärtige mördaren”. Lysande skriven true crime där författaren lyckas folkbilda om statarsystemet så bra att jag inte läst något lika pedagogiskt sedan Ivar Lo:s böcker.
Besvikelser alltså, i både fack- och skönlitteratur-klassen. Ändå väger lyckan över, just för att Fabian Göranson vann med sin berättelse om Klara: flickan i käck page, med ett viskande träsvärd och usel impulskontroll. Göranson har hittat en oväntad magisk källåder i realismens slitna kvarter – som många lyckliga läsare kommer få tappa nu.
