Alla ville göra hjälten vid Bondi Beach till sin
Ahmed al-Ahmeds modiga ingripande har förändrat samtalet
När ett islamistiskt terrordåd inträffar hamnar många av oss med rötter i Mellanöstern reflexmässigt i försvarsställning, beredda på kollektiv skuldbeläggning. Det räcker med att gärningsmannen kan kopplas till islam eller bär ett namn som låter muslimskt så börjar nervositeten, oavsett hur orimlig kopplingen i sak är.
Många tystnar därför när ett terrordåd inträffar. Folk orkar inte stå mitt i beskyllningarna.
Men den här gången är det annorlunda.
Klippet där Ahmed al Ahmed överrumplar skytten på Bondi beach förändrade gamla invanda mönster. Det blev svårare för muslimhatare och främlingsfientliga att spy galla över ”de andra”. Ahmed som riskerade sitt liv för att rädda judiska liv gjorde det helt enkelt svårare att dra samma gamla rasistiska valser.
Men något är också annorlunda i arabisktalande medier. Bevakningen av Ahmed dominerar både tv-kanaler och sociala medier plattformar. Publiken speglar sig i honom. Hans spektakulära agerande öppnade ett andrum: att kunna bry sig, sörja och reagera utan att först behöva förklara sig eller bära skulden för någon annans våld.
En släkting ringde mig när han såg klippet och sa att det här känns som en vändpunkt. Att sprängkraften i Ahmeds osjälviska handling tvingar oss alla att se oss själva som aktörer.
Ska en enskild människa behöva bära hur vi uppfattas på sina axlar?
En muslimsk vän till Ahmed säger till Channel 4 News att hon sörjer offren för terrorattacken och, mitt i mörkret, känner tacksamhet över att ”en av oss, från vårt community”, visade mod. Jag känner först exakt samma sak.
Men sedan börjar jag ifrågasätta den känslan. Om vi nu inte accepterar kollektiv skuldbeläggning – varför accepterar vi då behovet av kollektiva motbevis? Ska en enskild människa behöva bära hur vi uppfattas på sina axlar? Är inte det två sidor av samma mynt?
När är vi representanter för ett ”vi”, och när får vi bara vara individer? Är terroristerna ett uttryck för Pakistan eller islam, eller för sina egna handlingar? Och är Ahmed ett resultat av Syrien eller islam, eller helt enkelt en människa som i ett avgörande ögonblick valde att agera som en medmänniska?
Att vi lever i en tid som är besatt av människors identitet blev tydligt i hur alla ville ”claima” Ahmed. Sekunderna efter att klippet spreds gick Netanyahu ut och kallade mannen ”en modig jude”, samtidigt som folk på arabiska Instagramkonton sa att han var en kristen maronit från Libanon – sen att han var muslim från Libanon som konverterat till kristendomen. Andra hävdade om att Ahmed egentligen var en australier vid namn Edward Crabtree.
Det är fint att klamra sig fast vid en hjälte som motbevisar fördomar. Men nästa gång finns det kanske ingen Ahmed. Hur kommer samtalet att låta då?
Café Bambino
