Konsten som gav oss det glasklart verkliga
I ”En dramatikers dagbok” skrev sig Lars Norén ner till ovetskap och tillbaka
”Micha sa i bilen att han inte kände någon människa som utsätter sig för så mycket verklighet som jag.” Det är den 24 september 2000, i början av det första bandet av En dramatikers dagbok, som Lars Norén återger vännen Michas kommentar. Att utsätta sig för verklighet, vad innebär det?
När nyheten om Lars Noréns bortgång når mig har jag nyligen avslutat läsningen av det senaste dagboksbandet, det som omfattar åren 2015–2019. Så jag går tillbaka och börjar bläddra i det första bandet (2000–2005). Fastnar. Fortsätter. Det är en tjugo år yngre Norén, mer aktiv, eftertraktad, hela tiden på väg mellan prestigefulla regiuppdrag runt om i Europa. Även språket skiljer sig från det sista bandet. Meningarna är kortare, tempot högre.
Och ändå är det något som är sig likt. Frågan är om det inte är konstant genom Noréns hela produktion, från den tidiga poesin, via 80-talsdramerna, den omdebatterade Sju tre (1999), fram till de senaste årens avskalade fragment och nästan ordlösa dramatik. Jag tror att det handlar om just förhållandet till det vi kallar verklighet.
Det finns gott om litteratur som eftersträvar realism och tror sig besitta autenticitet, men som i själva verket lägger sig som ett fettlager över verkligheten. Döljer den under klichéer och ideologi. Ja, hur skulle man kunna lyckas med något annat? Vi tror att verkligheten är tillgänglig, men vet vi ens vad den är?
Norén visste inte. Tack och lov. I Fragment II (2018) står det att verkligheten är ”vansinnets instrument, det logiska siktet i vilket vi ställer in upplösningen till klarhet”. Ett trettiotal sidor längre fram ändrar han sig: ”Jag hade fel – verkligheten, så som vi förmår uppfatta den, är vansinnets instrument, siktet i vilket vi ställer in klarheten till barmhärtig upplösning – inte tvärtom.” Man kan begrunda de där besvärliga raderna en kväll om man vill. Klarhet eller upplösning? Det stora, tror jag, var denna förmåga att skriva sig ner till en fundamental ovetskap. För att därigenom bli glasklar på vansinnets gräns.
I det tredje dagboksbandet (2013–2015) talas det om att ”eftersträva ett så tunt membran som möjligt mellan liv och konst”. Det han vill undvika – ja, det han föraktar – är ”den ofta påträngande och irriterande närvaron av fiktionens struktur, plotten, avsikten med det fiktionaliserade, den falska föreställningen om fiktionen överhuvudtaget.” Tänker man efter är det en ganska omvälvande strävan. För vad är skönlitterärt skrivande, om inte fiktion och goda avsikter? En vilja att ge oss bilder av ”verkligheten”, tillskurna enligt författarens goda smak och läsarnas förväntade förmåga. Noréns författarskap vägrade att gå in i den sortens anpasslighet – jag tror att det paradoxalt nog var det som gjorde honom nästan folkkär.
Samtidigt tror jag att han har påverkat det mesta av den litteratur som skrivs på svenska i dag
Det är populärt idag att betrakta konst och litteratur som ett slags forskning. I Noréns fall är den beteckningen ovanligt träffande. Som all verklig forskning innehåller hans verk ett moment av oförutsägbarhet – ja, som de citerade anti-fiktiva formuleringarna antyder är den oförutsägbarheten central i hans skrivande. Den kan avläsas i de sena prosaböckerna (Filosofins natt, Ingen, Efterlämnat), i fragmenten, i dagboksskrivandet, men också i dramatiken. Hur gör man teater om brott och straff utan att bara åstadkomma den vanliga fiktiva försoningen? Genom att ställa tre fångar på scenen och låta dem spela sig själva. Jo, kanske hade han ”fel” där, på samma sätt som i det där fragmentet. Membranet gick sönder. Men han gjorde det.
Som Claes Wahlin konstaterade häromdan är det svårt att peka ut några ”eftersägare” till Norén. Han är svår att härma. Och samtidigt tror jag att han har påverkat det mesta av den litteratur som skrivs på svenska idag. Hans senare produktion i allmänhet, och dagboksprojektet i synnerhet, är på sätt och vis en del av den omfattande autofiktionstrenden. Det är ett litteraturskapande som uppehåller sig vid författaren själv, ett skrivande som går ut på att skapa ett jag. Redan den beskrivningen gör det tydligt att Norén är en främmande fågel i sammanhanget.
Poängen är att det är vad konst kan göra: ge oss åtkomst till något verkligt, levande, oregerligt, okänt, sant
För som litteraturvetaren Ulf Olsson formulerar det i sin bok Språkmaskinen: ”Ju mer intim dagboken synes bli, desto mindre av personen ser vi: han försvinner”. Personen Lars Norén upplöses, något annat framträder. Verkligheten? Ja, är det inte så att även våra jag, våra personligheter och identiteter, på ett sätt är fiktion? Nödvändig fiktion givetvis, något vi berättar för oss själva för att hålla vansinnet på avstånd. En dramatikers dagbok går i motsatt riktning. Det är ett nästan lika dumdristigt projekt som Sju tre. Men membranet håller.
Det kan förstås vara provocerande att påstå att en hyllad författare, av alla människor, utsatte sig för verklighet mer än andra. Men poängen är naturligtvis inte att Norén var mer utsatt för livets umbäranden; poängen är att det är vad konst kan göra: ge oss åtkomst till något verkligt, levande, oregerligt, okänt, sant. Noréns storhet ligger i att han utsätter läsaren för detta.
Tomrummet efter honom är enormt. Den enda trösten är att han var så produktiv, in i det sista. Och som han skriver i dagboken: ”När människor dör förlorar de sin ålder.”