(Ba)rock på Confidencen
Loretto Villalobos går på gränsöverskridande musikfestival
Årets upplaga av musikfestivalen O/modernt, som för sjunde gången ges på Confidencen, är tillägnad Vivaldi och har ”Återvändandet” som underrubrik. Återvändandet syftar naturligtvis till ritornellon, den kompositionsstruktur som Vivaldi standardiserade. Upprepning, repetition och musiken som ett ständigt återuppväckande av nuet är en given programförklaring för en festival som syftar till att spela gamla tonsättare på nya sätt.
Första kvällens konsert kretsar kring galenskapen och låter Vivaldi möta rockmusik. Tillsammans med O/modernts kammarorkester under ledning av Hugo Ticciati och mezzon Luciana Mancini interfolieras stycken av Vivaldi med låtar av den finländske gitarristen Marzi Nyman.
Nyman är skolad i jazzgitarr och stilmässigt besläktad med Eric Johnson och blues med mycket dist och reverb. Inledningsvis är konsertens olika komponenter tydligt avskilda, med minimala avvikelser från det förväntade. Så plötsligt hör jag hur ett trumset smygs in med en stråke på cymbalen i nåt av de inledande styckena.
I La Follia, som betyder ”galenskapen”, kulminerar mötet med rock och barock. Visst riskerar det att gå över i de mer kitschiga avarterna av rocksymfonier, men stycket är arrangerat så att man undviker de moderna instrumentens stereotypa imitation av klassiska melodier. Luciana Mancini river huset med sin fylliga och smidiga röst efter arian Agitata da due venti ur Griselda.
Andra dagen bjuder på kontraster av ett helt annat slag. Haydns oratorium Skapelsen ställs mot hinduistiska skapelsemyter. Detta är en sanning med modifikation. De ”indiska improvisationerna”, som programmet klumpigt benämnde dem, bär lika mycket spår av modern fusion som vilken annan jazzimprovisationsgrupp som helst. Jämte Soumik Data på sarod och Sukhwinder Singh på tabla hör vi Manu Delgado på hang – ett oljefatsliknade instrument som inte är mer än 20 år gammalt – och Matthew Barley på cello.
Om premissen nu hade varit att ställa västerländsk musik mot ”Orienten” hade jag varit skeptisk till resultatet. Lyckligtvis var det snarare fråga om glödande och smittsam musikglädje. Ticciati leder sin orkester med lekfull energi, improvisationsgruppen jammar salongen till extas och mot slutet förstärks åttamannakören Voce8 av röster i publiken.
Som summering har de två kvällarna varit stilfullt utarbetade i sina sammanföranden av kontraster. Det är lätt att älska musik på O/modernt.
