Malm missar poängen med ”Adolescence”
Kultur med moraliskt ärende måste inte vara enkelspårig
Det finns en hel del att säga om 2010-talet som litteraturpolitiskt decennium. Eran som gav oss triggervarningar, löste upp gränserna mellan verk och upphovsperson och under en tid gjorde det omöjligt att se bortom både författares och huvudpersoners moraliska brister. Motreaktionen blev också stark, kanske för stark.
Och den är inte överspelad. Sedan en tid tillbaka omfattar uppgörelsen med ”nyidealismen” även författarna och litteraturen som under denna tid slog sig in i den kulturella mittfåran. Framför allt går den ut på att detronisera den progressiva och samhällstillvända, ofta feministiska, litteratur som uppburit både politiskt och kommersiellt genomslag. Var den bara ett medel för att uppnå någonting annat? Banalt världsförbättrande, ”kompetent” och ”hantverksmässig” snarare än god konst? Nobelfähigheten hos Annie Ernaux och Han Kang har ifrågasatts på kultursidor och man anar en särskild estetisk avsmak inför den litteratur som handlar om sexuella övergrepp.
Utan tvekan har det funnits behov av att göra upp med det förra decenniets läskompetens, litteratursyn och självrättfärdiga grupptänk. Den pågående kritiken av verk och författare träffar dock ofta utanför märket, samtidigt som den är nostalgiskt tillbakablickande och påfallande visionslös. Det var bättre förr? Ett återkommande problem för argumentationen är att uppdelningen mellan tråkig politik och eftersträvansvärd ”ren” estetik ofta verkar ligga i betraktarens öga. Ett annat att tolkningarna, när den här typen av poänger ska hamras in, blir så stängda, så ointresserade av läsarna. Kontakten glappar.
Blir pojken inte synlig och mänsklig just genom dessa människor och system?
Den som vill ha ett aktuellt exempel på vad jag menar kan läsa Victor Malms analys i Expressen av årets mest hyllade och samhällstillvända tv-serie ”Adolescence”, i vilken en trettonårig kille knivmördar en jämnårig tjej. Malm tycker sig ha sett ännu en moraliserande berättelse om ett ”viktigt ämne”, det vill säga toxisk maskulinitet, där ondskan tittar fram ur en gullig pojke som skulle kunna vara vem som helst. Det finns vidare, menar han, en tidstypisk distans, en moralpanik, inför denna främmande ondska, född ur internets mörker. Mer konstnärligt intressant hade det varit om vi hade gjort det tydligen otänkbara och verkligen försökt förstå mördaren: ”100 procent sympati, 100 procent avsky”.
Det låter i och för sig som en spännande idé för en serie, men är det inte minst lika främmandegörande att, som ”Adolescence”, utforska de kontexter som format pojken (föräldrar, skola, samhällsklass)? Blir pojken inte synlig och mänsklig just genom dessa människor och system? Malm är så fokuserad på sin poäng om den ointressanta och moraliserande kulturen att han susar förbi allt som är intressant med ”Adolescence”. Symptomatiskt är att han kreddar Stephen Graham som spelar fadersfiguren (och som i och för sig är bra, om än inte bättre än i ”This is England”), men inte nämner Erin Doherty, den kvinnliga skådespelare som efter ”Adolescence” lyfts fram som en av de bästa i sin generation.
I det otroliga tredje avsnittet som är ett enda långt psykologsamtal mellan henne och pojken pågår något helt annat än att dra masken av ondskan och chocka publiken. Jag skulle säga att det är en oerhört subtil och stundtals förhäxande gestaltning av ambivalenser och asymmetrier kopplade till kön, ålder, klass och status. Men kanske går det bara att uppfatta denna rymd av nyanser om man också förmår att spegla sig själv i det kvinnliga perspektivet (och inte enbart i den vita maskuliniteten – för att erinra om en viktig insikt från 2010-talet).
”Adolescence” visar hur förenklat, ibland direkt dumt, det är att dra slutsatsen att den kultur som har ett moraliskt ärende också måste vara moraliskt enkelspårig eller dömande. Ännu dummare är dock att ständigt insistera på att den inte kan vara konstnärligt relevant. Det är här godtycket kommer in. Typisk för denna hållning är nämligen Malms avmätta beskrivning av seriens originella grepp – de minutiöst koreograferade tagningarna och de konstnärliga effekter detta resulterar i – som en ”halsbrytande teknisk prestation” i stället för som nyskapande estetik. Men det är nog många som inte omedelbart kan förstå varför experimentella tagningar är ”teknik” medan till exempel en moraliskt ointresserad författares stilval eller inskjutna satser är ”form” (dvs. konst).
Det är väl ingen i dag som invänder mot att ”Lolita” är en otrolig bok
Konst ska inte bedömas moraliskt, önskar kritiker som Malm. Ändå verkar moral vara ett mycket tydligt kriterium hos den typ av kritiker som gärna ser det omoraliska eller amoraliska som en konstnärlig kvalitet i sig. Men vad som är omskakande och utmanande är också avhängigt vad som för tillfället uppfattas som normativt eller tabu. Själv tycker jag att det i dag känns ganska svårt att dra slutsatser om hur vi med lite perspektiv kommer att värdera kvalitet och läsarengagemeng kring ”nyidealistiska” verk om övergrepp mot kvinnor som Margaret Atwoods ”A handmaid’s tale” eller Vanessa Springoras ”Samtycket”.
Samtidigt är jag uppriktigt nyfiken på vad för nytt och spännande som en framtida ”amoralisk” litteraturströmning skulle kunna bidra med, eller över huvud taget gå ut på – mer än sårslickande och att lindra fantomsmärtor efter en tid då litteraturen var mer exklusiv och hade högre status? Det är väl ingen i dag som invänder mot att ”Lolita” är en otrolig bok, att Houellebecq är ett av 2000-talets mest intressanta författarskap eller ens att Katarina Frostensons romaner är läsvärda? Om det bara handlar om att bereda utrymme för en ”skandalös” kultur i modernistisk anda – säg om till exempel övergrepp mot kvinnor där mannen inte utmålas som ett monster – så undrar jag om detta utrymme verkligen saknas i dag. Det låter mer som en paranoid tanke än som något som är sant.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Djävulen bär Prada, fast på Facebook
