Könsgapet i politiken är knappast raketforskning
Kvinnor känner reaktionära politiken inpå huden
I Fatima Bremmers fina bok ”Ligan”, som handlar om kvinnliga pionjärer i journalistiken, skriver hon om hur giganter som Elin Wägner och Ester Blenda Nordström tog sig in på landets tidningsredaktioner i början av förra seklet.
Satan vad de fick kämpa! Journalistiken var en helt manlig värld och bara kvinnor utan barn, med extrem stamina och försörjning hemifrån (eftersom kvinnors löner var så låga) hade över huvud taget en chans. Många av de kvinnor som tog sig in på redaktionerna gick ändå under av en kombination av hård mental press och extrema arbetsbördor. Särskilt drabbande är beskrivningarna av dåtidens offentlighet där en kvinna varje gång hon gick hem från jobbet efter mörkrets inbrott riskerades att utsättas för våldtäkt på Stockholms gator.
Ändå, de klarade det. På bara några decennier skapade sig Ligan en egen, självklar plats i den svenska journalistiken och beredde marken för kommande generationer. Bremmer beskriver hur de stöttade varandra genom jobbkriser och kraschade kärleksrelationer, ekonomiska bekymmer och svåra motgångar. Men mitt i slitet så hade de också mycket kul; de festade, reste, retade upp folk.
Jag tänker på Ligan när jag läser om de gruppchattar som Silicon Valleys alltmer reaktionära eliter dragit sig tillbaka till de senaste åren. I ett reportage på plattformen Semafor beskrivs hur dessa självutnämnda yttrandefrihetsriddare inte längre orkar med kritik på öppna plattformar. De har därför skapat stängda digitala rum för särskilt inbjudna där de ägnat de senaste åren åt att förtala kvinnliga journalister och övertyga varandra om varför den neoreaktionäre tänkaren Curtis Yarvins idéer – han har bland annat föreslagit att fattiga människor ska spärras in på livstid - är intressanta.
Det som slår mig, men tyvärr inte alls gör mig förvånad, är att dessa gruppchattar är så gott som uteslutande manliga. Det är inte bara den fria debatten i allmänhet dessa miljardärer inte längre orkar med, utan specifikt kvinnor.
Det är hundra år sedan Ligan försökte skapa en plats för kvinnor i offentligheten. Är det en kort eller lång tid? Både och, tänker jag. Det handlar bara om några generationer av ökad frihet, att jämföra med tusentals år av mansdominans och patriarkalt tänkande.
I både USA och Europa analyseras högernationalistiska partier ofta utifrån deras syn på invandrare och migranter. De senaste åren har det talats mycket om de ökande skillnaderna mellan män och kvinnors röstningsmönster, och varför män lockas av den auktoritära högern. Förklaringsmodellerna handlar om rasism eller social utsatthet, en upplevelse av att bli en förlorare i hyperkapitalismen. Min gissning är att det till stor del också handlar om kvinnohat och motvilja mot ett jämlikt samhälle. Det är en stark kraft, men mindre legitim att uttrycka.
Vår samtid är besatt av att förstå männens politiska förflyttning, medan färre verkar vara intresserade av att undersöka varför de flesta kvinnor inte lockas av samtidens reaktionära strömningar. Men jag tror att fler kvinnor i kroppen, inpå bara huden, känner vad dessa partier egentligen menar när de pratar om sådant som familjen, historien, traditionella värderingar. Inte så att det inte finns kvinnor som lockas av dessa åsikter, för det är klart det gör. Men många blir också rädda.
Personligen blir jag extremt triggad av att läsa om tech-eliternas grabbiga gruppchattar
Det är intressant med jämställdhetsfrågan, för den är samtidigt så självklar och så kontroversiell. I dessa tider av backlash tänker jag ofta på hur det var för min generations kvinnor, som är födda på 70-talet, att komma ut i vuxenlivet. I skolan och av samhället fick vi tidigt förklarat för oss att jämlikhet var en rättighet och självklarhet, men faktum är att det bara var ett par årtionden sedan kvinnorna kommit ut på arbetsmarknaden. Verklig jämlikhet mellan könen var fortfarande en vision, ingen realitet, men vi förväntades leva som om idén var sann, samtidigt som vi hela tiden möttes av ett mycket starkt motstånd som tog sig skiftande uttryck; våld, förakt, osynliggörande, exkludering. Vi befann oss bara i början av en revolution som var både oavslutad och i praktiken starkt ifrågasatt, men som vi förväntades – och försökte – betrakta som färdig.
Jämställdhetsrevolutionen blev aldrig färdig, och nu utmanas de stora framsteg som ändå tagits de senaste hundra åren. Personligen blir jag extremt triggad av att läsa om tech-eliternas grabbiga gruppchattar, eftersom det påminner mig om den exkludering från männens maktnätverk som min generations kvinnor mötte och förgäves försökte forcera.
Men framför allt är jag rädd för vad som kan komma att ske.
Ligan var för hundra år sedan ett starkt nätverk, en dåtidens könsseparatistiska gruppchatt om man så vill. Men det handlade om en minoritet som försökte stärka varandra i arbetet för jämställdhet, där målet var att få bli en del av en gemensam offentlighet, på lika villkor.
Techeliternas nätverk söker det motsatta – att slippa konfronteras med andra människors krav och jobbiga åsikterna. Att få slappna av, slippa ta hänsyn.
”Jag känner mig fri”, sade en högt uppsatt investmentbanker till tidningen Financial Times när Trump vann presidentvalet i USA. ”Nu kan vi säga idiot (retard) och fitta (pussy) utan rädsla för att bli cancelled.”
Kanske är det inte rocket science ändå, detta könsgap i politiken.