Får man tycka illa om vita och halvrika författare?
Litteraturfestival är kodordet för att köpa sprit på aktiebolaget
Under den blommande sommarens sista andetag har en invasiv art dykt upp bland höstackar, ladugårdar och gulnande ängar: Författaren. Mer precist den sort som förväxlar applåder med relevans.
För två decennier sedan sa Mona Sahlin att hon inte visste vad som var svensk kultur. Well, det vet jag. Svensk kultur är litteraturknuttar som samlas på någon jävla sensommargård för att ”samtala” och waterboarda varandra medelst rödvin till minnet av Aleksej Navalnyj.
Under parollen ”litteraturfestival”, kodord för att köpa sprit på aktiebolaget, visar de upp sin klokskap i rustika miljöer, ofta förlagda till Österlen eller någonstans på Värmdö. Några korta augustiveckor varje år förlängs sommarstugeadelns semestrar och förkläs till ”arbete”.
Första helgen i augusti arrangerade Magnus Linton, självutnämnd stilist, fackboksfestivalen Sakligt utanför Simrishamn. Bland överdimensionerade halmbalar talade författare med andra författare om hur samhällsbärande deras böcker är, trots att ingen längre köper dem. Om nätterna porlade vinet till ljudet av Cecilia Uddéns dj-set.
Nyss anordnade också Jens Lapidus en egen festival, i ”ladan på släktgården på Värmdö”, en nyhet som förstås nådde mig via Jens Liljestrands Facebook-konto. Förutom de båda Jensarna, ett vanligt namn bland borgerlighetens skriftställare, var förstås även Therese Bohman där för att beröras av Svante Henryssons cello. Manliga gäster bar gråspräckligt lösskägg och blazer från Oscar Jacobson, medan kvinnorna anmodades att klä ut sig till Lisbeth Palme.
Samtidigt, i Dagens Nyheter, beskriver Åsa Beckman en ”sommarmiddag” med några manliga skalder som diskuterade ”självförtroende” medan ”ljusen fladdrade i lyktorna”. Hon undrar var det där självförtroendet egentligen kommer ifrån. Ja, du … kan det komma sig av att de verkar rätt hemmastadda på något slags vindpinat kräftkalas med DN:s biträdande kulturchef?
Kära Mona Sahlin – svensk kultur är viktigpettrar med överdimensionerad självbild som diskuterar ovidkommande ting i noppriga tröjor vid en stenmur. Den formas längs Skånes stränder, av gäster som anländer i bil från Mariaberget i Stockholm, eftersom direktlinjerna från Bromma till Simrishamn sedan länge är indragna.
För att citera Jens Liljestrand: Får man tycka illa om vita och halvrika författare av rent principiella skäl, får man fantisera om att hälla laxermedel i deras närodlade äppelmust och mula dem med en höbal och fräsa åt dem att skriva färdigt sitt mästerverk i Munkfors församlingshem i stället?