Syr ihop sin egen svenskhet
Att vara invandrare är ett tufft jobb. Man måste konstruera sin svenskhet. Och ovanpå det även konstruera sin invandrarhet. Lita på mig, inget av det kommer gratis.
Poeten och dramatikern Alma Kirlic debuterar med kortromanen En svensk kändis. Huvudpersonen i den heter Alma Kirlic, och precis som sin författare kommer hon till Sverige från Bosnien som femtonåring och får i vuxen ålder jobbet som sufflös på Uppsala stadsteater under uppsättningen av Gösta Berlings saga. Allt innehåll i romanen framställs som autentiskt.
En svensk kändis är en berättelse där vi följer framväxandet av föreställningen i Uppsala parallellt med huvudpersonens uppväxt i före detta Jugoslavien, flykten från kriget, pappans död och de första åren i det nya landet. Konstruktionen är uppenbar som en byggnadsställning.
Under läsningens gång undrar jag varför stilen är så ansträngd och på sina ställen nästan inställsam. Sedan vänder jag tvärt och börjar tro att alltsammans är en gigantisk ironi över just konstruktionen av svenskhet som jag så väl känner igen, konstruktionen alltså. Sedan börjar jag tro att texten härmar en svensk litterär stil där allt står stilla och ovidkommande detaljer singlar ner över sidorna som svala snöflingor och då kallas det för gestaltning.
Besinnar jag mig, så kan jag se att Kirlic även i romanform arbetar som poet och dramatiker. Upprepningarna har en sjungande, repetitiv funktion och scenerna är till för att spelas upp.
Jag fastnar för många saker. Scenerna från barndomen i Jugoslavien med doft av klassrum och damm och rosor. Radbandet av de svenska pojkvännerna som ovetande bidrar med var sin bit av den där svenskheten. Hon använder deras hud att sy en dräkt av, tänker jag. Som Buffalo Bill.
Och så teaterkapitlen där man känner ekon av Michail Bulgakovs genialt elaka Svart snö! Just där skapar Kirlic en specifik invandrarhet åt sin karaktär, där naivitet parat med genomskådande blir något förkonstlat. Jag hinner inte förstå om det sker medvetet. Romanen är helt enkelt för kort för sitt anslag.
Dock dröjer frågorna kvar.
Etnicitet är precis som genus en konstruktion, en byggnadsställning. När kan vi äntligen bygga klart huset och riva ställningen? Hinner vi någonsin sy färdigt den där hudkostymen?
