De privata byggbolagen kan aldrig lösa krisen
Ståle Holgersen och Maria Wallstam: Låt staten bygga bostäder!
Det är fler än bostadsminister Johan Danielsson som i dag ser ”mörka moln” dra in över bostadsbyggandet i Sverige. Samtidigt som det behöver byggas och renoveras allt mer räknar Boverket med att byggandet kommer att falla med 35-40 procent nästa år. Att byggandet stoppar upp just när vi behöver bygga mer och bättre visar på faran med att förlita sig på en vinstdriven sektor.
Även innan de aktuella problemen med snabbt ökande byggkostnader, högre räntor och svagare köpkraft i befolkningen, fanns en rad problem inom byggbranschen: bristande kvalitet, låg produktivitetsutveckling, otillräcklig konkurrens, höga utsläpp av växthusgaser, utbrett fusk och misstankar om korruption, bland de allra mest skadedrabbade vad gäller arbetsolyckor och arbetssjukdomar, hög könssegregation och en extrem exploatering av utsatta och ofta utländska arbetare.
Sverige har en rik historia av icke-kommersiella och icke-vinstdrivna byggbolag.
När nu denna bransch stannar upp finns det anledning att tänka bortom den nyliberala verktygslådan. I dag är vi beroende av privata aktörer för allt från nybyggnation, återkommande renoveringar, underhåll och installationer till skötsel av bostadsbeståndet. Så har det inte alltid varit. Sverige har en rik historia av icke-kommersiella och icke-vinstdrivna byggbolag.
Under en period av akut bostadsbrist 1917 sökte lokala fackföreningar i Stockholm tillstånd från stadens byggnadskommitté om att lämna anbud, och vann kontrakt för att bygga två fastigheter. Ett år senare vann de fackliga organisationerna ytterligare en entreprenad för 24 bostadshus på Södermalm. Inspirerade av arbetare i England och Tyskland etablerades fackföreningsägda byggnadsgillen i Stockholm och Malmö under 1920-talet, i Södertälje, Norrköping och Örebro under 1930-talet, och senare även i Visby, Uppsala, Linköping, Västerås, Eskilstuna, Kalmar och Borås.
Föreningarna skulle tillgodose samhällsintresset genom att motverka mellanhandsystemet och utföra allt slags byggnadsarbete till lägsta möjliga kostnad. Och utan vinst. 1967 bildades det LO-ägda BPA, då en rad fackliga bolag gick ihop. BPA växte till att bli ett av Sveriges största byggbolag med 14 000 anställda. Men BPA överlevde inte 1990-talskrisen.
Även statliga myndigheter övergick på grund av ökade materialpriser efter första världskriget till att i större utsträckning bygga i egen regi istället för att anlita privata entreprenörer. Kungliga Byggnadsstyrelsen började bygga i egen regi 1928. Man ansåg att staten därigenom skulle öka sin insyn i byggsektorn och få en starkare ställning gentemot privata aktörer. I samma anda startade många av de kommunala byggherrarna, inklusive Svenska Bostäder, sina egna byggbolag under 1940-talet.
Idag är detta historia. Bostadsbyggande är nu helt i händerna på aktörer som aktivt gynnas av bostadsbristen, med få incitament att pressa sina kostnader. Därför är argumenten för att etablera icke-kommersiella byggbolag lika relevanta nu som för 100 år sedan.
Ett centralt argument för byggarbetarna under mellankrigstiden var att få bättre kunskap, insyn och kontroll över bygg- och materialpriserna. Detta är minst lika viktigt i dag. Sedan 1960 har åtminstone åtta statliga utredningar och ett okänt antal andra statliga rapporter identifierat avsaknaden av konkurrens och bristande pristransparens som problem i byggsektorn.
Ett annat viktigt argument var att bygga bortom marknadens svängningar. Motsättningen mellan bostaden som bruks- och bytesvärde blir tydligt i kristider: när lönsamheten minskar och byggtaken avtar är det ofta under tider när det faktiska behovet av bostäder ökar.
Boverket konstaterade 2018 det "alla” i branschen redan vet: att kortsiktiga vinstintressen har lett till resursslöseri och omfattande brister i kvalitet de senaste åren.
Ytterligare en anledning att skapa ett icke-vinstdrivande bolag är att bostäder behövs byggas med bättre kvalitet.
Boverket konstaterade 2018 det "alla” i branschen redan vet: att kortsiktiga vinstintressen har lett till resursslöseri och omfattande brister i kvalitet de senaste åren. Även frågan om bättre arbetsvillkor är högaktuell i dag. Arbetsförhållandena i byggsektorn i början av 1900-talet var extremt dåliga, men tyvärr går utvecklingen återigen i samma riktning. Offentliga byggbolag kan sätta en ny standard i branschen.
Det finns även historiska skillnader. Icke-kommersiella kooperativ växte fram när sektorn var långt mera decentraliserad och byggarbete i huvudsak ett hantverk. I dag är branschen mekaniserad och industrialiserad, och det krävs mycket mer kapital och samordning. För hundra år sedan växte bolag organiskt nerifrån från lokala byggnadsgillen till storföretag. I dag måste vi börja i större skala.
Det är omöjligt att bygga hållbart de kommande åren – i en värld av kris, global uppvärmning och krig – utan att staten kliver fram och tar ett helt annat ansvar än vad vi är vana vid. Vi kan inte vänta ytterligare decennier på att de privata storföretagen ska bygga mer och bättre för människor och miljö. Morötter och avgränsade regleringar kommer inte att räcka. Staten bör själv ta större ansvar för bostadsproduktionen. Det inkluderar även att bekämpa existerande kartellbildningar i materialindustrin med aktiv statlig produktion.
En handfull mäktiga privata aktörer kommer att protestera högljutt.
Men hur vi bygger handlar om politiska val. Nu måste vi prioritera vanliga människor, byggnadsarbetare och vår miljö.
Även när det sker på bekostnad av storföretagen.
Ståle Holgersen är docent i kulturgeografi. Maria Wallstam är doktorand i kulturgeografi.
