Behöver zoom-ansiktet verkligen opereras?

Ingen säger ifrån om skönhetsingrepp när läkarna och feministerna är tysta

Efter att ett cancersjukt bröst tagits bort erbjuds kvinnor ett nytt, rekonstruerat.

Det kallas ”zoom boom” – rusningen till plastikkirurgiska kliniker efter ett år av videomöten där alla tittar mest på sig själva. Ingreppsbranschen går på pandemiskt högvarv. Munskydd som täcker blåmärken samt tid och pengar över anges som förklaringar.

Jag tänker på det här när jag på vårdcentralen där jag jobbar får mejl nummer två från en plastikkirurgisk klinik. Rubriken i versaler: ”SPECIALISTBEDÖMNING INOM 5 ARBETSDAGAR”.

Vi befinner oss då mitt i den andra vågen, alla operationer som inte är akuta har skjutits upp på sjukhusen. Kliniken som versal-mejlar är inte bara plastik-kirurgisk, utan utför också mindre operationer åt min region. Det är därför de vill ha fler remisser. De har ”extremt korta” väntetider (även till narkos!), och de öppnar snart ännu en operationssal för att ta hand om fler nageltrång och bråck. Att vi är mitt i den största krisen
i modern tid, där alla skriker efter narkospersonal nämns inte med ett ord.

Redan före pandemin hade vi ont om folk. De som möjliggör epidemin av ”lockdown faces” är människor som studerat i många år och sedan valt att lägga all sin kunskap om sjukdomar och bot på … snygghet.

Primum non nocere (först av allt inte skada) är centralt i läkaretiken och för varje medicinsk åtgärd ska nytta och risk vägas noga. ”Oskuret är bäst” är kirurgins ledstjärna – skär bara i frisk vävnad om det är absolut nödvändigt – men för de estetiska plastikkirurgerna är det tvärtom.

Men lidandet då? Att ha hängande bröst, läppar som ett streck eller rynkor fast man inte är gammal plågar människor. Kan minskat lidande vara nytta nog?

När blir något så fult att det är medicinskt motiverat att åtgärda det?

Jag ställer frågan till en plastikkirurg på ett universitetssjukhus. Ämnet diskuteras konstant inom hennes fält, och hon säger att det är ”ökänt skitsvårt” att objektivt kvantifiera psykiskt lidande över hur något ser ut. Den största delen av offentlig plastikkirurgi, 95 procent, är ”rekonstruktion” efter sjukdomar och skador, som cancer och sår. De sista fem procenten är ”mer gråzon”, säger hon, som åtgärder av fula ansiktsärr. Därför kallas det rekonstruktiv, i motsats till estetisk, plastikkirurgi. Missbildningar opererar man bara om de ger fysiska symptom.

Begreppet lidande för ett avvikande utseende slängs med i vården, trots att det är ”ökänt skitsvårt” att gradbestämma. Inom dermatologin behandlar man hudförändringar som inte är farliga eller smärtsamma, utan bara fula. Hårborttagning kan för kvinnor subventioneras om de lider av hirsutism, mer manlig kroppsbehåring, medan män som mår dåligt av att tidigt tappa håret inte blir hjälpta alls.

Det märkligaste exemplet, som lyckligtvis är mycket sällsynt, är att man erbjuder att kirurgiskt förstöra tillväxtzonerna i skelettet hos flickor som väntas bli mycket långa, av ”psykosociala skäl”. Och för pojkar, ska sägas, även om de enligt definitionen ”extrem långvuxenhet” ska mäta över två meter medan flickor är för långa redan vid 1,85 meter.

Det är inte en fysisk funktionsnedsättning att vara lång och kvinna. Kroppen funkar lika bra. Men om avvikandet från längdnormen innebär stort lidande kan sjukvården hjälpa till.

Dessa hudpåsar av mjölkkörtlar har ju ingen fysiologisk funktion utöver amning

Föreningen Plattnormen sätter fokus på det här. Efter att ett cancersjukt bröst tagits bort erbjuds kvinnor ett nytt, rekonstruerat. Kvinnorna i föreningen menar att vården trycker på för detta, i stället för att erbjuda en slät torso till de som så önskar. Dessa hudpåsar av mjölkkörtlar har ju ingen fysiologisk funktion utöver amning, för de flesta överstökat på några år, varefter det alltför ofta blir tumörer i dem. En av tio kvinnor kommer få bröstcancer under sina liv.

Jag assisterade en gång på en bröstrekonstruktion. Man lossar en ryggmuskel i en så kallad lambå och svänger fram den över det platta, strålskadade området på bröstkorgen. Muskeln blir ett nytt bröst, och på den andra sidan tar man bort vävnad från det friska, och estetiskt nu lite för stora, bröstet.

Efteråt försökte jag förstå: var det vi gjort estetisk eller rekonstruktiv kirurgi? Med vilka risker, och till vilket syfte? Kirurgen svarade att vi gör gott, för studier visar att kvinnor med bara ett bröst mår dåligt psykiskt.

Normer skapas av ett gemensamt tryck i samhället. Kanske skulle fler platta kvinnor i omklädningsrummet kunna minska lidandet, bredda kvinnlighetsbegreppet. Kanske skulle cancervården bli mer lyhörd för fördelarna med livet utan bröst, i stället för att propagera för rekonstruktioner.

Nej, det ska inte vara sjukvårdens roll att skapa nya normer, men det medicinskt ”adekvata” lidandet förhåller sig alltid till en normalitet. Och med ökad acceptans för estetiska ingrepp i samhället, med fler ”perfekta” ansikten och kroppar, förskjuts uppfattningen om det biologiskt normala utseendet. Det normala åldrandet, de vanliga läpparna, den alldagliga huden.

Hur man i genomsnitt faktiskt ser ut, när man suttit hemma framför zoom i ett år.

Privata sjukvårdsförsäkringar ökar lavinartat, och många vårdgivare blandar skamlöst offentlig vård med guldkantslösningar

”Vem ska säga till alla tjejer i åldrarna 18-30 att det absolut inte är normalt att göra fillers.” Det frågade Bodil Keisu, först på Twitter och sedan i en debattartikel. Hon fick kraftigt mothugg av unga kvinnor som injicerar ämnen i ansiktet för att mer och mer likna varandra. Förut var skönhetsoperationer radikala och ovanliga. I dag verkar det vara radikalt att ifrågasätta.

Reklammejlen till vårdcentralen från den halvt plastikkirurgiska, halvt skattefinansierade verksamheten borde oroa fler än mig. Privata sjukvårdsförsäkringar ökar lavinartat, och många vårdgivare blandar skamlöst offentlig vård med guldkantslösningar. Allt oftare luftas drömmarna från högerpolitiskt håll att den skattefinansierade modellen bör ersättas med en där man betalar mer själv, för det man vill ha. Gå före i kön, prata med appläkare när som helst, köpa behandlingar. Varför kan inte doktorn också spruta botox i en bekymrad panna – som behandling mot det fula åldrandets lidande.

Ett tilltagande dysmorfofobiskt samhälle förskjuter det normala utseendet. Hudvård, injektioner och operationer drivs på av pengarna det genererar. Den upplevda fulheten skapar miljarder till den som kan hjälpa till.

Bodil Keisus fråga hänger obesvarad kvar. Vem ska säga till alla, ung och gammal, att oskuret och oinjicerat är bäst? Vem ska stå emot den estetiska plastikkirurgins expansion, när den äter sig in i sjukvården?

Om inte influerarna, inte kändisarna, inte feministerna, inte marknaden och inte läkarna – så vem?


Fanny Nilsson är läkare och frilansskribent.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln