Helt felaktigt om svensk narkotikapolitik
Jan Stenefors och Rolf Bromme: Den höga dödligheten har andra orsaker – Carl-Michael Edenborg svarar direkt
Carl-Michael Edenborg demoniserar verkligheten i en kulturartikel i Aftonbladet. Han angriper regeringen för dess narkotikapolitik och socialminister Lena Hallengren i synnerhet. Men han gör det på okunnig grund och med osakliga och snurrigt förvridna argument.
Exempelvis skriver Edenborg att Hallengren ”förbjöd forskarna att granska lagen om kriminalisering av eget bruk från 1988”. Det har hon aldrig gjort. Däremot gav hon inga direktiv till forskarna att göra en sådan granskning. Det är en väsentlig skillnad.
Edenborg har fått för sig att den höga dödligheten i narkotikamissbruk, som till stor del hänger samman med dödlighet på grund av överdoser, beror på den svenska narkotikapolitiken. Det är totalt felaktigt.
Narkotikaklassade ämnen kan delas in i tre kategorier med hänsyn till deras effekter: (1) opioider, som är bedövande, sömngivande, rogivande smärtstillande, (2) centralstimulerande ämnen, som är uppgigande, vakenhetshöjande, samt (3) hallucinogenerna, som kan ge upphov till hallucinationer. Men alla är de beroendeframkallande enligt WHO:s definitioner och kan ge upphov till beroendesjukdom.
Huvuddelen av dödliga överdoser inträffar bland opioidmissbrukare, därför att kroppsliga funktioner normaliseras under ett kortare eller längre uppehåll i opioidmissbruket. Kroppen reagerar annorlunda efter ett uppehåll och tål inte samma dos av den opioid som använts tidigare.
När missbrukare börjar ta opioider efter ett uppehåll, tar de oftast samma eller nästan samma dos som tidigare. Då inträder i stället en andningsförlamning och sannolik död på grund av kvävning. Den europeiska narkotikamyndigheten EMCDDA har beskrivit förloppet.
Detta har alltså ingenting med narkotikapolitiken att göra utan bygger helt på okunnighet om kroppens förändring efter uppehåll i opioidmissbruket. Om detta vet Edenborg absolut ingenting.
Edenborg har inte läst statistiken om narkotikadödligheten. Han tror att den ökade när lagen om kriminalisering av eget bruk infördes 1988. Det stämmer inte. Överdödligheten började öka först 2005, då Socialstyrelsen tog bort alla restriktioner som tidigare fanns för läkares förskrivning av narkotikaklassade mediciner till narkomaner.
Men det var inte de som fick de förskrivna medicinerna som dog, utan deras kompisar som de delade med sig av sina mediciner till. Man kan beskriva det som att sjukvården indirekt försåg den illegala marknaden med narkotikaklassade mediciner, som därmed användes i annat syfte och till andra personer än de hade förskrivits för.
Edenborg har totalt missuppfattat alla sammanhang mellan överdödlighet bland narkomaner och narkotikapolitiken. Om det är medvetna missuppfattningar eller om det beror på ren okunnighet eller till och med medvetna lögner kan vi inte bedöma. Men det är inom någon av dessa tre kategorier man får hämta hans demoniserade verklighet.
Så till några bland många andra fakta som Edenborg har fått om bakfoten: Edenborg skriver att Nils Bejerot ”samarbetade mycket med polismyndigheten”. I verkligheten var han jourläkare hos polismyndigheten i Stockholm.
Edenborg skriver också att Bejerot var kommunist. Det stämmer att han var det i sin ungdom. Men han lämnade kommunismen redan efter Ungernrevolten 1956, det vill säga tolv år innan Edenborg föddes.
Den svenska narkotikapolitiken är inte ”livsfarlig” som Edenborg påstår. Den har tvärtom lyckats bra med att hålla nere tillströmningen av nya unga missbrukare – till en nivå som ligger långt under många europeiska länder. Den svenska narkotikapolitiken är därför oerhört viktig och nödvändig ur primär och sekundär preventionssynpunkt.
Skulle man avskaffa den livsviktiga primära och sekundära preventionen i Sverige skulle det snart leda till ett större tillflöde av nya människor med beroendesjukdom, vilka därmed skulle få utstå ett större lidande i enlighet med Edenborgs verklighetsfrämmande narkotikapolitiska drömmar.
Jan Stenefors, drogfri tack vare IOGT-NTO:s kamratstöd
Rolf Bromme, journalist och författare
SVAR DIREKT Ni undviker själva grundfrågan
En lavin av respons följde på min artikel om varför svenska politiker litar på forskning när det gäller corona-pandemin men avfärdar den ifråga om narkotika. Artikeln innehöll också en historia, från 1800-tals läkaren Magnus Huss, upptäckaren av att beroende är en sjukdom, till socialläkaren Nils Bejerot, som föreslog koncentrationsläger för missbrukare.
Responsen pekade ut en generationsskillnad. Folk över fyrtio-femtio år, som jag själv, försvarar Bejerot. Rolf Brommes och Jan Stenefors genmäle bekräftar det intrycket.
Jag är fil. dr i idéhistoria och skrivit om droger och drogpolitik i femton år, se till exempel tema-numret av tidskriften Glänta från 2007. Så det här blir lätt:
Våren 2020 tillsatte regeringen en utredning av de skriande höga svenska dödstalen. Bromme & Stenefors förnekar att vår outbildade, skandalförföljda socialminister Lena Hallengren vill toppstyra forskarna. Men vid en presskonferens tillfrågades hon om ifall lagen från 1988 om kriminalisering av eget bruk även skulle utredas. Hon svarade definitivt nej. Det enda partiet i Sverige idag som förespråkar avkriminalisering är Vänsterpartiet.
Socialministerns utspel väckte upprörda reaktioner bland forskare på bland annat FHM; se till exempel professor Johnson och doktorand Karlsson i Dagens Samhälle: ”Ingen vill delta i en riggad utredning, Hallengren”.
Fram till lagen 1988, skärpt 1993, var Sverige normalt i fråga om missbrukardöden. Därefter en negativ trend som stadigt ökat. Kriminaliseringen bär en del av, men inte hela, skulden. Även psykiatrins kris, införandet av metadonprogrammen, ökad tillgång och skyhög ungdomsarbetslöshet etc påverkar.
Att en människa med beroendesjukdom blir ett offer för polisen, med kränkande undersökningar, böter eller fängelse, är skadligt, på flera plan. Att socialsekreterare utan medicinsk utbildning ofta har större makt än läkare är skandalöst.
Den svenska polismaktens våldsbefogenheter att kränka den personliga integriteten vid minsta misstanke ökar missbruket och misstron. Stigmatiseringen genom domar och fängelsestraff ökar missbruket.
I er text undervisar ni mig om de välkända orsakerna till dödsfall av opiatöverdos genom andningsförlamning. Men detta gällde redan i klassisk tid. Naloxon, som motverkar förgiftningen, bör delas ut som nässpray till missbrukare och rädda många liv.
Nils Bejerot förtjänar en biografi, men hans arkiv brann ned 1987. Detta försvårar debatten. Vi har en okritisk jubileumsskrift från 1986 och minnesskrift från 1988. Ni har rätt att han var jourläkare hos polisen. Men ni känner inte till det faktum att han framför allt var aktiv rådgivare, föreläsare och utbildare för poliser utifrån sin våldsamma ideologi, som han delade med antikommunisten Nixon.
Angående kommunismen: Bejerot var medlem av stalinistiska SKP i början av 50-talet. Under 70-talet rörde han sig i maoistisk riktning, med den nationalistiska FiB/Kulturfront som sitt främsta organ.
Bejerot formade svensk narkotikapolitik. Han skapade en totalitär utopi – ett narkotikafritt samhälle och nolltolerans – som omfattas än i dag av den totalitärt lutande socialministern, som nyligen ville behålla corona-undantagslagarna.
Att tillströmningen av unga missbrukare skulle vara låg i Sverige bygger på föråldrade studier. Ingen vet, förändringarna går så fort, främst via den digitala revolutionen. I en utredning nyligen upptäckte polisen att det strömmar in tio gånger mer narkotika i Sverige än de själva trott.
Den stora svagheten hos debattinlägget är att det undviker själva grundfrågan: varför dör det fyra gånger fler missbrukare i Sverige än det europeiska genomsnittet? Varför litar inte politiker på vetenskapen just i detta?
Carl-Michael Edenborg
