Ett hopp om arkitektur som är mer än borgerlig konst

Lars Raattamaa försöker bryta det arkitekturideologiska dödläget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2021-03-01 | Publicerad 2021-02-27

Verk från ”Den fjärde urbana revolutionen” av Lars Raattamaa och Valeria Montti Colque, Konsthallen Blå stället

Vår urbana samtid står inför en olycklig paradox. Å ena sidan är det svårt att komma på någon fråga som är viktigare än hur vi bygger och organiserar våra städer. Å andra sidan framställs de politiska riskerna med att verkligen driva ett alternativ till dagens bostads- och fastighetspolitik som så stora att segregationen och ojämlikheten tillåts eskalera. 

Vad som kanske är ännu konstigare är hur lite svensk litteratur det ges ut i Sverige kring hur vi kan förstå denna situation, och vad som skulle kunna göras åt det arkitekturideologiska dödläget. Arkitektfirmor som Wingårdhs tävlar om att göra arkitektur till en borgerlig konst som kan överraska sina kunder med ”det de inte visste att de ville ha”. Det skönhetsdyrkande och ”politiskt obundna” Arkitekturupproret har 50 000 medlemmar! Hur har det blivit möjligt att arkitekturdiskussionen domineras av en reaktionär esteticism som på sin höjd pyntas med lite hållbarhetstänk eller deltagarbaserad medborgardialog?

En av oroväckande få arkitekter i Sverige som försökt tänka samman vår tids politiska ekonomi med urbanitetens utmaningar är Lars Raattamaa, nu aktuell med projektet Den fjärde urbana revolutionen. Det består av en bok och en utställning tillkomna i samband med en residensvistelse i Angered.

Lars Raattamaa (född 1964), utbildad arkitekt och poet.

Boken är en arkitekturkritisk essä i Gårdsten, Hjällbo, Rannebergen och Hammarkullen, om Angereds plats, och utställningen på Konsthallen Blå stället och Hammarkullen konsthall är ett samarbete med konstnären Valeria Montti Coloque

På utställningen ställs tre stramt undersökande fotomontage av Raattamaa i kontrast till Montti Coloques maximalistiska installationer. Medan han för samman platser och tider genom egna landskapsfotografier, statistiska grafer och arkivbilder från sin undersökning Angereds plats, så blandar hon genom dräkter, måleri och tryck egna erfarenheter och lokala karaktärer med det andligt fantastiska. Utställningen i Angered gestaltar platsens belägenhet långt bort från massmediernas klichéer och ”eventstaden” Göteborg.

Titeln ”Den fjärde urbana revolutionen” hämtas från Edward Soja. Tanken är att de första statsbildningarna för över 10 000 år sedan utgjorde en första revolution som följdes av centralstadens utveckling från Babylon till Rom och New York. 

Den tredje revolutionen förskjuter centrum till fabriken, och kännetecknas av industristäder som Manchester. Angered tillhör en stadsform som befriats från både centralstadens och den industriella stadens organisationsprinciper. Angereds plats är för Raattamaa en ”postmetropolis” där makt och geografi flyter samman, ett försök att skapa en arkitektur i allmänhetens intresse med rötter i mellankrigstidens Frankfurt.

Raattamaas metod beskrivs med poetisk precision i små korta brottstycken boken igenom. Efter att ha reflekterat över hur Ernst May och Margarete Schütte-Lihotsky i 1920-talets Frankfurt snabbt skapade 12 000 nya bostäder inklusive skolor, sjukhus och daghem för att sedan bege sig till Sovjetunionen och upprätta 20 nya städer konstateras kort: ”Tiden ger oss avstånd. Promenaderna ger oss närhet. Till Frankfurt.” Promenerandet beskriver inte bara vad författaren bokstavligen gör på platser som Frankfurt och Angered. Lika mycket är det en metafor för hans färd genom den emancipatoriska arkitekturhistorien från ”det inre av Indien” till ”övre Tornedalen”.  

Raattamaa beskriver hur den fjärde urbana revolutionen kom med en människa som aldrig mer skulle ”omyndigförklara sig själv”. Och att hoppet ”var en byggarbetsplats”. Det är detta hopp som ekonomisk stagnation och nyliberalism försökt slå sönder, men som i Raattamaas språk framstår som odödligt.

I sina bästa stunder är det verkligen som om han väcker nytt liv i den elektriska spis som en gång installerades i Margarete Schütte-Lihotskys moderna kök och uppkallades efter Prometheus! Ibland räcker det med att notera att den eld som Prometheus en gång snodde fortfarande är i våra händer. Mycket äger vi trots all privatisering fortfarande tillsammans. Sveriges största fastighetsbolag Vasakronan, är som Raattamaa skriver, ”faktiskt mina pengar”. 

Som helhet har den ideologiska betydelsen av att lämna över facklan till ”managementarkitekter och rumsstudiemän som odlar ett förakt” för den svaghet som de själva skapar skildrats med samma vitala klarsyn. Till stor del beror detta på ett briljant bruk av essäformen, vilket skiljer honom från en mer akademisk prosa hos inspiratörer som Edward Soja, David Harvey, Saskia Sassen.

”I Çatal Hüyük hittade man nyligen smycken tillverkade av människoben. Var de minnen av förfäder eller fetischer av främlingar?” Snarare än att svara på frågan öppnar Raattamaas tänkande hela tiden upp för frågor som dessa. Resultatet blir ett lustfyllt ifrågasättande av både språkets möjligheter och urbanitetens väsen. Därför framstår det helt självklart när diktboken Bakom trädet ryggar av poeten Iman Mohammed (2018) i slutet av essän framträder som ett stycke visionär arkitektur i allmänhetens tjänst.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln