När välfärdens mål inte är att hjälpa människor

Johanna Langhorsts radiodokumentär blottar systemets sprickor

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: sveriges radio

KULTUR

Det finns de som hoppas att när pandemin väl är över så kommer vi att täppa till de hål i välfärden som under det gångna året blev så tydliga. Bristerna i sjuk- och äldrevården, den dåliga samordningen, det såpade ansvaret.

Fan tro't. Problemen var ju väl kända innan viruset kom hit, inte minst bland de som jobbar på golvet och som under flera år har larmat. 

Jag tänker på det när jag lyssnar på Johanna Langhorsts P1 dokumentär I välfärdens skugga. Det är två entimmesavsnitt om Oscar och Sam, Flipp och Frank, fyra människor som på olika sätt lider av vad som kallas samsjuklighet – kombinationer av psykisk ohälsa och andra diagnoser. Ibland finns också missbruk i bilden. Flipp lever inte längre, han blev 17 år.

Bilden som ges av den vård de får känner man tyvärr igen från andra reportage. Enskilda, goda insatser som avbryts, en del dåliga – från habilitering, psykiatri, socialtjänst och skola. Dålig samordning, såpat ansvar. Det är lika plågsamt som talande när Flipps bonuspappa med bruten röst berättar om sip-mötet (sip = samordnad individuell plan) med 14-15 (!) deltagare från olika instanser men där ingen räckte upp handen när han frågade vem som hade ansvaret för Flipps vård. 

Mellan de mänskliga berättelserna beskriver forskare vad de kommit fram till: att det på systemnivå är viktigare för kommuner och regioner att hålla budget än att människor blir hjälpta. Måttet på framgång är alltid kvantitativt – antal möten, antal vårdplatser. Aldrig kvalitativt – mår människor bättre?

På något sätt tycks verksamhetens mål ha blivit verksamheten själv, inte att faktiskt hjälpa människor.

Att det funkar så på systemnivå betyder inte att det gör det på individnivå. Såväl anhöriga som forskare vittnar om många engagerade psykologer och socialarbetare som gör allt de kan för att bistå. Men efter klienter och anhöriga är de anställda systemets nästa offer. Klämda av budgetkrav och de kvantitativa målen tvingas de begränsa sina insatser – att jaga efter den stökiga tonåringen med missbrukartendenser kanske är det rätta att göra men å andra sidan är det bättre för verksamheten om tiden bara går och hen fyller 18 och kan bollas över till vuxenhabiliteringen.

Många professionella vet att deras klienter inte får den hjälp de har rätt till. En del larmar uppåt, till chefer och politiker, men sällan händer något – en del straffas till och med. Många slutar och kontinuiteten blir ännu sämre.

Men vi har ju tillsynsmyndigheter? Absolut, Inspektionen för vård och omsorg, IVO, granskar och kommer inte sällan med kritik. Ibland mycket skarp kritik. Blir något bättre? Nej. Det finns kommuner som systematiskt bryter mot lagen utan att något händer.

Alla inblandade – sjuka, anhöriga, professionella, myndigheter och forskare – vet att det finns stora problem i vården av så kallat samsjukliga. Den politiker som inte ser det skulle jag säga saknar verklighetsförankring. Ändå händer ingenting − som sagt, verksamhetens mål har blivit verksamheten själv.

Kommer en stor katastrof som coronapandemin få oss att satsa mer på välfärden? Efter att ha lyssnat på I välfärdens skugga är det lätt att misströsta. Små katastrofer får i alla fall inget att hända.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.