Bowies konstskolahar stängt för gott

Daniel Swedin: Rockens kameleont gör sorti med en fantastisk slutscen

David Bowie, 1974

Så blev hans senaste skiva hans sista.

För en artist så upptagen med spelet mellan liv och död, uppgång och fall, så borde vi kanske ta emot budet om David Bowies bortgång med ett "förstås!"

Det är en fantastisk slutscen i den popteater han i 45 år gjort till sin karriär. Singeln från skivan heter ju till och med Lazarus, en man som enligt Johannesevangeliet blir uppväckt från de döda av Jesus.

Men det finns faktiskt ingenting som kunde förbereda mig på det här. Han är borta. Det blir inget mer.

"En enmanskonstskola för ungar som aldrig kom in på någon konstskola". Så beskrev filmkritikern Stephen Dalton den brittiske popartisten i en text i julas.

Det är ingen dum formulering. Det var via Bowie jag hittade vidare till Hanif Kureishi, O'Jays, Fritz Lang, Collin MacInnes, Scott Walker, Kenneth Anger, Jean Genet och William Burroughs.

Nu är skolan stängd.

Men vem var han? En utställning som visats i London och Berlin, "David Bowie is", brottades med frågan.

Han var sina ögon, sina tänder, sina frisyrer, sina imagebyten, sin androgynitet, sina klänningar och kostymer. Han var Ziggy Stardust och Thin White Duke.

Han var en lockande lek med mode, konst, film och musik. Han var artisten som definierade "det konstiga" och tog det till mittfåran. Han var ett löfte om att vem som helst kan bli vem som helst. Själv blev han en utomjording med elgitarr.

Och han var, brukar det sägas, rockens kamelont. Han ville inte stå still, han ville förändras.

Men om vi rensar bort allt det där, vad finns det kvar då?

Rösten.

Ett minne kommer till mig: Hur jag hörde hans Five years  första gången och var tvungen att lägga mig på sängen av ren utmattning. Kunde man sjunga så där?

Det kunde man.

Lyssna på Life on Mars?, Teenage wildlife, Word on a wing eller It's gonna be me.  Eller Sweet thing, Time, eller Loving the alien.

Sista låten på Blackstar, albumet som kom i fredags, heter I can't give everything away. Han sjunger fortfarande fantastiskt.

Det där är vad han var, det är så jag kommer minnas honom. Som pophistoriens mest drabbande röst.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.