Konsten måste få vara ute och cykla
Nina Hemmingsson om absurda krav på att allt måste vara uppbyggligt
Ibland sägs det att konst är en demokratifråga, jag har också sagt det tyvärr. Jag vill be om ursäkt för det. Att kalla konst för en demokratifråga är att bjuda in till ständiga kapningar av konstnärer och deras verk. Det betyder inte att konst inte är en demokratifråga. Men eftersom vi inte kan veta förrän efteråt vad som verkligen funkade, borde alla bara sluta gissa och backa ut ur rummet.
Eftersom jag egentligen bara vill bli älskad, är jag glad över att jag råkade välja just tecknandet. Jag vill förstås kommunicera med det jag gör, men just medan jag tecknar har jag aldrig klarat att tänka på mottagaren, eftersom jag är rädd att det ska göra mig självmedveten och ängslig.
Men att teckna är direkt. Vägen från hjärnan, vidare genom armen och ut på pappret är så kort att jag inte hinner fundera på vad folk vill ha innan det är för sent och bilden redan är ute.
Det har blivit så tråkigt nu när konstnärer, särskilt kvinnliga, förväntas vara uppbyggliga i stället för till exempel roliga. Den bästa beskrivningen hittar jag i det omtalade poddavsnittet The madwoman in the refugee camp av En varg söker sin pod, där man bland annat tar upp de absurda krav som ställs på regissören, författaren och skådespelaren Lena Dunham.
Hon har hamnat i en loop av massiv kritik för i princip allt hon gör (i korthet: hon borde vara mer politiskt korrekt), hon ber därefter om ursäkt offentligt, vilket inte accepteras. Nu verkar hon mest ha gett upp.
Jag pratar alltså om kritik som går ut på att konsten måste vara schyst och världsförbättrande. Som när jag gjorde en serie som heter ”Fittans år” och fick kritik för att kvinnan i serien har ett kvinnligt könsorgan (alla kvinnor har inte det).
Jag är alltså en konstnär som ritat en serie, inte någon som illustrerat en broschyr utgiven av, låt oss säga landstinget, där kravet på representation förstås kan och bör ställas högre. Vidare så är serien en tolkning. För mig betyder ”fitta” inte bara en kroppsdel, utan i det här fallet också en själslig styrka.
Inte för att det spelar så stor roll vad jag tänkte. Eller att några tyckte att jag borde valt ett annat ord. Jag menar bara att jag omöjligt kan anpassa mig efter den här typen av invändningar. Tänk om jag gjorde det, vilka bilder som då skulle komma ut. Jag kan inte föreställa mig en bättre illustration av tomhet.
Konst kan göra att man förstår bortom sin formuleringsförmåga, eller så fattar man inte ett skit men får en stark känsla. Alternativt känner man inget alls. Ja, jag förstår inte vad konst ska vara bra för om den inte får vara helt ute och cykla.
Själv kan jag inget annat än att skildra just mig. De flesta är inte som jag, ändå händer det ganska ofta att andra känner igen sig i mina teckningar. Jag, som ser mig som en introvert person, kan titta inåt, berätta vad jag ser och nå ut. Genom att dra linjer kring min person, urskilja mig, så kommer jag nära någon annan. Det tycker jag är magiskt.