Gyllene honung på kassettband
Sommaren med Monika - en klassisk film väcker minnen
”Monica, du får förlåta mig, för alla dessa svekfulla ord, som jag dig gav, under tider som stundat har”.
Flamingokvintettens valsballad är mitt soundtrack till de tidiga 70-talssomrarna när jag var en liten kille i kortbyxor och trätofflor. Där och då blev de tio år äldre farbröderna mina första influencers. Det rådde dansbandsfeber och på lördagskvällen dränkte de pojkrummet med deodorant, hårsprej och Flamingogung.
Färgglada skjortor med långa snibbar drogs över acneryggar och utsvängda gabardinbrallor spändes på.
Det var laddat för dans på någon rotunda, kanske i Hästveda. Vad som hände där kunde jag inte ens gissa, men musiken blev mitt titthål in i det okända.
Flamingokvintetten hade hållit på sedan 1960 och uppenbarligen missat hela rockrevolutionen. De puttrade på med en blandning av svensk schlagervisa och amerikansk smörpop, precis som många konkurrenter i svängen. Monica skrevs ursprungligen för Magnus kvintett och blev en hit på Svensktoppen 1965.
Partilles stolthet sänkte hastigheten, fyllde på med mer saxar och Hasse Carlssons dansbandsvibrato. De arkaiska raderna – om tjejen som dumpats av han som fann en ann’ som känslorna vann – förvandlades till något att nästan tro på.
Jag fick den gyllene honungen övertankad till en kassett från Scotch och var fastklibbad. Åtminstone en sommar eller två. Tills kompisarna tog det ur mig.
”Blott det nu är, en ljuv atmosfär, som minnena bär.”