Jäderlunds poesi bör läsas i tunna skivor
Inget lyckat grepp att ge ut en samlingsvolym
Ingen annan konstform får så ofta som litteraturen stå för det lilla uppdraget att skildra livet i sig. Och ingen annan konstform definieras så ofta utifrån förmågan att beskriva livets gåtfullheter. ”Den postulerar inget, utan framträder som lika mångtydig och outgrundlig som livet självt”, skrev Therese Eriksson i SvD om Ann Jäderlunds Ensamtal från 2019. Och om Jäderlunds senaste samlingsvolym, Dikter 1985–2019, ansåg Mikaela Blomqvist i GP att den fångar en ”ordlös upplevelse av världen”, medan Tatjana Brandt i SvD konstaterade om samma volym, apropå Jäderlunds utveckling, att ”dikterna är lika komplicerade och mångskiftande som alltid”.
Många poeter har försökt närma sig någonting som orden inte räcker till för. Men vad händer när detta blir en allmän förklaringsmodell där det osägbara skyler över det som faktiskt sägs? Problemet är att det svårförklarliga lätt blir en bortförklaring för till synes all litteratur, inte minst poesin som sällan sysslar med omedelbar kommunikation. Och hur ofta får inte ”det poetiska” tjäna som nödbeskrivning av livet eller det svårförklarliga?
Den förra samlingsvolymen med Ann Jäderlunds dikter kom för 20 år sedan, en behändig pocketutgåva som ter sig som en chapbook jämfört med den här blytunga kolossen, troligen ingenting som en förstagångsläsare botaniserar i i sommarsolen. Omslaget annonserar svart på orange: ”En klassiker från Albert Bonniers förlag”.
Men vad exakt är ”klassikern” i detta fall? Knappast den aktuella boken som nyligen sett dagens ljus. Men väl inte heller varenda en av dessa böcker inuti boken, varav den senaste kom ut 2019, och vissa verk ändå måste sägas vara av mindre vikt än andra. Eller är det så att vi ska betrakta alla dikter som ett enda stort verk, den sedan länge uppburna poeten som boken i sig, själva klassikern?
Någonstans här kan man ana tendenserna till varför Ann Jäderlund blivit till ett monument inom den svenska poesin, ett högaktat men svårdefinierat monument. Hon läses, hyllas och analyseras. Men man ska leta länge innan man finner uttolkare som rör sig bortom ett överordnat plan av ”mångtydighet” – som om inte detta var en inneboende del av poesin som sådan, kanske till och med av den litterära texten.
Detta kan skyllas på att bild- eller tankeled hos henne sällan följer någon entydig ram. Eller snarare att ramen utgörs av verser eller enstaka ord i en collageliknande sömnad, baserad på blott ordlikheter. Prepositioner och skiljetecken kan utelämnas, nästföljande strof kan motsäga föregående, satser upprepas och kastas om i alltmer intensiva, berusande bildgytter. Karakteristiskt för det jäderlundska tilltalet är hur till synes oförenliga element vävs samman i en grumlig men oemotståndlig rytm, i en vild associationskedja av mun, brunn, tårar.
Betyder detta att en innebörd i dikterna omöjliggörs? Eller att innebörden står att finna i upplösningen av sammanhang? Och hur giltig är någon tolkning alls om mångtydigheten sägs vara den samlande principen? Problemet ligger i att dessa frågor dras mot en punkt där betydelsen sönderfaller. Inte sällan tar sig detta uttryck i den misslyckade läsningen där kritikern antingen bejakar de bilder och upplevelser som dikterna generar hos en själv, eller så sliter man med att finna en ”mening” i texterna: ”Vad säger poeten egentligen?” Sett i detta ljus är det svårt att förstå varför Jäderlund är ”en av den svenska samtidens viktigaste poeter”, som förlaget beskriver samlingsvolymen. Hon har, menar de, fört fram ”ett helt nytt sätt att skriva”.
Som ung läsare var det Jäderlunds senromantiska bildvärld som träffade mig, inte någonting nämnvärt nytt eller utmanande. Tvärtom har hon känts som en poet man ganska lätt kunnat spåra bakåt i litteraturhistorien, till sinsemellan olikartade poeter som Gunnar Björling, Verner von Heidenstam eller Georg Trakl. Dessutom finns det en drös litteratur från 2000-talet, inte minst den som kommit i svallvågorna av tidskriften och förlaget OEI, vars konstnärliga korsbefruktningar nog ter sig mer ”nytt” än Jäderlunds poesi.
Man kan konstatera att det som styr den jäderlundska diktvärlden är hemligheten
Har vi att göra med ett för tidigt rest monument, ett författarskap som inte är fullt så stort eller högaktat som förlaget vill få det till? Hur kommer det sig att samlingen till dags dato endast recenserats i två svenska dagstidningar? Är detta en bok som bara paraderar som en klassiker?
Så långt skulle jag inte sträcka mig. Men jag har svårt att se storheten i dessa samlade dikter som helhet betraktad. Självklart finns stunder av briljans. Särskilt i den tidiga fasen, som Snart går jag i sommaren ut vars bladverk av febervegetation och barndomsskräck är talande för hur Jäderlunds språkvärld dras mot utmattningen. Sommaren är någonting illavarslande. En farlig grönska. En mörk ljusning. Det som svämmar över sina bräddar. Det som alltid är för mycket. Det som inte går att kontrollera. Jäderlunds poesi tillhör den fascinerade blickens. Som att zooma in och zooma in i allt mindre detaljer. Att bländas och tjusas och förskräckas över allt man kan hitta inuti en blomstjälk. En mun, ett sår, ett kön. En värld inuti en värld.
Man kan konstatera att det som styr den jäderlundska diktvärlden är hemligheten. Diktraden ”Som i en tyst behållare för hemligheter” kan sägas stå för impulsen i författarskapet som lockar med en hemlighet som likväl drar sig undan – det vi ser döljer alltid någonting annat. Även om det inre och yttre ofta flyter samman hos Jäderlund, så kvarstår dragningen mot ett ”inre”, eller som hon ibland skriver: en ”själ”. På så sätt leds läsaren till att söka efter en dold, hemlig kärna som kanske inte finns i den där ”tysta” behållaren.
Samtidigt inbjuds vi till att utforska tidigare okända djup hos ordens vanliga innebörder, där dikterna i slutändan inte blottar något högre, metafysiskt plan, utan snarare tystnad och tomhet. Med andra ord landar vi inte i någon allomfattande mångtydighet hos Jäderlund, i stället är rörelsen mot ett inre-som-är-tömt-på-innehåll ett exempel på hur hennes poesi undviker det representativa planet, länken till en ”verklighet”.
Även om detta har förändrats en aning i de senare diktsamlingarna är möblemanget detsamma. I en ofta citerad rad skriver Jäderlund: ”instängd i din egen själ / som en hyacint i en plast – / påse”. Vare sig ”själ” i detta fall blott rör sig om en ”själv” eller om någonting som trängts ut ur en sekulariserad kultur, så återkommer hon ofta till begreppet som om det faktiskt hade ett innehåll, religiöst färgat eller inte.
Man kan notera att hon i och med Blomman och människobenet från 2003 också började föra in frågande utsagor, där mer av en igenkännbar, konkret värld tonar fram. Betecknande för detta nya skrivande är att det dels är helt i kursiv, med allt – eller också inget – i akut emfas, dels att det tidigare tomma djupet nu omsvävas av en viss högtidlighet: ”Det finns inget / riktigt riktigt djup / i det onda.”
Till trots för de senare diktsamlingarnas smått pretentiösa anslag präglas de av en lycklig ofärdighet, med grovhackade ensamtal där det ”inre” nästan låter medvetet ihåligt och mumlande. När Jäderlund i en intervju med Anders Olsson från 2003 sa sig intressera sig för att skriva ”dåligt” kan man påminna sig om att en opolerad grammatik länge varit en del av hennes estetik, präglad av poetiska särskrivningar och uteslutna ord. Men är hon inte egentligen mycket mer mån om den lyckade frasen?
Hon har i en annan tidigare intervju sagt sig vilja bibehålla de olika betydelserna i ett ord som ”ros”. Hos henne är den både en konkret ros och alla de föreställningar den omgärdas av. Men hur produktiv är en sådan strävan efter att demokratisera orden? Gör inte detta att dikterna planas ut till någonting där alla tolkningar är lika relevanta och därmed meningslösa?
Även om en text betraktas som ett lager där olika betydelser och tidsskikt existerar samtidigt, så är läsaren fortfarande bunden till en kropp här och nu. Sådana idéer tenderar att överdriva själva metoden framför vad metoden vill meddela. Resultatet är en text som vill bli tänkt mer än läst. Och det samma kunde påpekas om läsarten som överbetonar mångtydigheten, som egentligen inte säger mycket om hur Ann Jäderlunds diktvärld är utformad, mer än att dess ord och sinnen och kroppar inte är som de brukar vara.
Allt detta sätts på prov under läsningen av den över 1 000 sidor långa och svindlande Dikter 1985–2019, eftersom Jäderlund i grunden är en poet som kännetecknas av kursändringen. Hon har olika stilar, olika tilltal. Är det ens möjligt att förena dessa sidor? Sätta en etikett på författarskapet? Om ingenting annat visar detta på svårigheterna med att läsa poesi i samlingsvolymer i stället för de avbrott som enskilda diktböcker ofta är.
