Självgod svensk debatt om yttrandefriheten
Den förblindas av idén att principen bäst försvaras genom att hela tiden drivas till sin spets
”Okej, vi förstår att ni har yttrandefrihet, men vad är det som yttras här?” Frågan formulerades av den turkiske journalisten Yusuf Erim, knuten till regimtrogna TRT World, i söndagens Agenda (29 januari). Ja, vad yttras egentligen när man bränner en koran utanför ett muslimskt lands ambassad? Är det inte ungefär som att släppa en brakfis i ansiktet på någon?
Jodå, även jag tycker att det är bra att det inte är förbjudet att bränna upp böcker, men det finns en självgodhet här som verkar vara förblindande. Om man vill bränna upp en koran utanför Turkiets ambassad så ska – eller kan – man söka tillstånd hos polisen. Innebär inte det att handlingen, yttrandet, faktiskt är statligt sanktionerad? Är det inte åtminstone ganska lätt att förstå att turkarna, som Erim konstaterade, uppfattar saken så?
”Yttrandefrihet” kan, som alla begrepp, förstås och definieras på olika vis. I Sverige har det under de senaste decennierna funnits en upptagenhet av yttrandefriheten som princip. Man tänker sig att denna princip är viktig att försvara, för att den på något vis möjliggör alla våra yttranden, och därmed är en garant för det demokratiska samhället. Och principen försvaras bäst genom att hela tiden drivas till sin spets och utmanas. Att utmaningarna består av triviala utsagor och plumpheter (en uppbränd koran, en teckning av Muhammed som rondellhund, ordet ”kuken” på svenska flaggan) har ingen betydelse, tvärtom. Ju lägre nivå, desto starkare princip.
En annan möjlighet är att man förstår ”yttrandefrihet” som ett ideal, ett ideal som befinner sig ganska långt från yttrandefriheten som realitet. För de flesta av oss, ja faktiskt för alla, är friheten att yttra sig alltid kringskuren, villkorad, begränsad. Av lagar och normer, men också av förmågor, av tekniska förutsättningar, maktförhållanden, rädsla – you name it.
Men framförallt är det många som måste hålla inne med sina yttranden på jobbet
Vi får inte säga ”jag ska döda dig!” till höger och vänster. Att fritt uttrycka sexuella avsikter och begär är inte heller tillåtet i alla situationer. Än viktigare är att många idag inte kan yttra mer än extremt simpla utsagor – för att deras språkkunskaper är för dåliga. För att kunna delta i dagens offentliga samtal är man i allt högre grad tvungen att registrera sig på någon digital plattform, där alla yttranden sker på medieföretagets villkor. Det är också de som äger ”dina” yttranden.
Men framförallt är det många som måste hålla inne med sina yttranden på jobbet. Om usla arbetsvillkor, inkompetens, orättvisor, fusk och brott. Om sådant som kunder och myndigheter är lyckligt ovetande om. Det kallas lojalitet, men handlar väl snarare om självbevarelsedrift. Redan på lågstadiet lär vi oss att det ofta är klokast att hålla tyst, i synnerhet när motparten har större våldskapital än oss själva.
Borde vi inte, politikerna inte minst, vara mer upptagna av denna diskrepans mellan yttrandefriheten som ideal och yttrande(o)frihetens realitet? Varför istället detta ständiga självgratulerande ältande av yttrandefriheten som princip? Till och med när detta principförsvar förvandlas till ett självskadebeteende med geopolitiska konsekvenser så håller man fast vid samma mantra.
Om man som jag är mot ett svenskt Nato-inträde finns det i och för sig inget att sörja i den här cirkusen – tvärtom är den ganska underhållande. Men debatten får mig att undra. Hur har det blivit så här? Det verkar vara ett faktum att journalister, författare och redaktörer är mycket mer upptagna av yttrandefriheten som princip än vanliga människor är. Förmodligen för att det ger dem själva ett slags hjälteroll. Som om våra möjligheter att yttra oss står och faller med dem. Det är för naivt.
