Kriget mot skärmarna är helt meningslöst
Att avdigitalisera skolan är fel väg
Skolminister Lotta Edholm och Liberalernas partiledare Johan Pehrson presenterade häromveckan en radikal plan för skolans totala avdigitalisering. I en gemensam debattartikel gick de till storms: Ut med wifi, datorer och skärmar! Just skärmarna nämns 14 (!) gånger som roten till skolans alla problem, och i slutet av artikeln sammanfattas strategin:
”Skolan finns till för att lägga grunden för att kunna leva fritt som vuxen, inte för att barn ska få göra lite vad som passar eller blir enklast. Då hade böndernas barn aldrig lämnat fälten. Och dagens barn aldrig lagt ifrån sig skärmen.”
Ja du läste rätt – det digitala samhället likställt med det agrara. Internet är av ondo, barnen måste lämna det för att kunna bli delaktiga när den nya, tydligen analoga, världsordningen står för dörren. Den innehåller minsann inget internet, ingen AI och i synnerhet inga jävla skärmar!
Andra har också upptäckt digitaliseringen av skolan som ett perfekt segel i den konservativa vinden. På SvDs ledarsidor förs en högaffektiv kamp för skrivstil och pennor. ”Evidens” hämtas från Ray Bradburys science fiction från 50-talet, och i ledarredaktionens egen podcast hörs sedvanligt anekdotiska argumentationslinjer. Ledarsidans chef Tove Lifvendahl tar intellektuellt spjärn i de egna barnens skolgång; de ”gör inget annat än PowerPoints” och Paulina Neuding har fått ”underbara” bilder på prydlig handstil från ”en god vän i Tyskland”. Neuding blir sedan förbannad när kollegan Peter Wennblad – allt annat än futurist – ändå försöker hålla två tankar i huvudet samtidigt. Hon avbryter och levererar sitt favoritargument: ”Men Peter – om batterierna tar slut, vad gör du då!!?”
Nedmonteringen av skolans skärmar har inletts. Skolans digitaliseringsstrategi har lagts i malpåse, och i förra veckan sparkade Lotta Edholm Skolverkets chef. Till DN säger hon att Skolverket nu ska ledas av någon som ”ser de utmaningar som svensk skola faktiskt har”. En sådan utmaning menar Edholm är de ungas användande av Tiktok på fritiden. Det är enligt henne orsak att inte använda skärmar i undervisningen. Intressant – uppenbarligen gäller kravet på lärare att arbeta efter vetenskaplig grund inte för skolministern; det saknas stöd i såväl forskning som sunt bondförnuft för hennes teori.
Sociala medier bär tveklöst med sig stora problem, men dessa bör skolan möta på andra sätt. Nej, sluta tjata om källkritik – att välja rätt källor är svårt när grundvattnet är förgiftat. Skolan måste lära barnen navigera i en ny verklighet, vi kan kalla det ”datakritik”: hur övervakar techbolagen mitt digitala liv? Är den här bilden en deepfake? Hur manipuleras jag av AI:n bakom skärmen?
Sociala medier är totalt sammanflätat med att vara ung idag; Tiktok och Instagram revolutionerar deras liv. De får tillgång till kontexter och kulturer långt bortom kommungränsen. I stället för att enbart läsa om konflikten i Ukraina, kan en skolklass ställa frågan till en jämnårig i ett skyddsrum varför hon tycker det är viktigt att Kyiv stavas just så. Men just det, sorry – ”inga skärmar!” var det.
Statens medieråds undersökning ”Ungar & medier” visar att endast sju procent av 13-16-åringarna läser tidningar eller böcker en vanlig dag. Så skolan måste därför hålla läsandet under armarna. Det är viktigt: läsning ger språkutveckling och är således viktigt för demokratin. Och ja: läsning på papper ger bättre inlärning än från skärm. Men: All forskning och statistik visar på en utveckling där kultur, medier och samhälle går mot skärmens håll. Här uppstår alltså en dissonans. Kulturella och pedagogiska ideal stämmer inte med den obönhörliga digitaliseringen i världen utanför klassrummet. Så: är textläsning på papper verkligen oslagbart som pedagogiskt verktyg för framtidens färdigheter?
Plöjer man igenom forskningen så blir svaret nej. Ett flertal pedagogiska utmaningar möts bättre med interaktiva metoder. Och givet att elevens förmåga att lära sig hänger på att den överhuvudtaget ska vilja/orka ta till sig information, så finns utmaningar för stillasittande läsande. En av slutsatserna i hjärnforskaren Torkel Klingbergs bok ”Framtidens digitala lärande”, är hur teknik kan assistera lärarna för att personalisera och anpassa inlärningen efter förmågor och behov. Den typen av revolutionerande åtgärder förutsätter investeringar och nya krav på skolans huvudmän.
Det är här värt att påminna om skolministerns förra uppdrag. När hon utsågs, ägde hon aktier och satt i styrelsen för skolkoncernen Tellusgruppen. Hennes tidigare kollegor i branschen vill absolut inte ha en tvingande digitalisering. Inköp och upprätthållande av teknik med tillhörande utveckling av lärarkompetens tär på miljardvinsterna. Så när skolminister/välfärdsföretagare Edholm slängde Skolverkets digitaliseringsstrategi i papperskorgen, steg jublet från friskolornas holdingbolag på Guernsey och de konservativa pennfajtarna på SvD. Det är oerhört olyckligt; strategin visar rätt riktning för skolans roll i ett samhälle vars demokratiska och ekonomiska förutsättningar sätts av internet, AI och utvinnandet av vår data. Den utgår från den verklighet de unga växer upp i, inte den agrara pilsnerfilm Edholm och Pehrson ser i nostalgins backspegel.
Som så många gånger förr har skolfrågan – oavsett skolministerns partitillhörighet – återigen blivit en hävstång för vikande opinionssiffror. Det verkar återigen bli upp till enskilda lärare och skolledare att ta fram silvertejp och Karlssons klister för att hålla ihop det fuskbygge som den populistiska skolpolitiken alltid bygger. Det gör att likvärdigheten blir lidande.
Det är dags att låta barnen komma in i ekvationen. De förtjänar böcker att läsa, men också uppkopplade skärmar. Och om Lotta Edholm tvingar oss att välja mellan linjerade skrivstilsblock och datorer att utforska världen med, så föreslår jag att vi tar en rejäl funderare på vad som rustar våra barn bäst.
