Ingen ska behöva tacka för att få bli svensk
Medborgarskap har gått från rättighet till moralfråga
”En dag damp det märkligaste brevet ner i vår brevlåda. Det var en inbjudan till en välkomstceremoni. Den 6 juni kallades alla nyblivna svenskar till kommunhuset för att få ett diplom och höra ett välkomsttal.
Jag förstod ingenting. Först gjorde staten allt i dess makt för att bli av med oss. Och nu skulle vi delta på en välkomstceremoni? Och liksom idrottsmän som hade vunnit en tävling få en medalj? Är det ingen som ser ironin?
Staten gör tydligen inte det. För i år har det blivit lag på att varje kommun en gång per år måste anordna en medborgarskapsceremoni för att högtidlighålla nya svenska medborgare och markera medborgarskapets betydelse.”
Det här kommer från en krönika jag skrev i Aftonbladet för på dagen tio år sedan.
Reaktionerna lät inte vänta på sig.
Moderaten Tobias Billström, då vice talman och tidigare migrationsminister, blev så upprörd att han valde att läxa upp mig på sin officiella Facebooksida. Enligt honom borde jag visa tacksamhet för att Sverige beviljat min familj asyl 1991. Utan den skulle jag inte ha haft min position på Aftonbladet, menade han.
Telefonen gick varm. Samtalen varvades mellan medier och hatare. En man ringde och onanerade i luren. SR undrade om jag ville debattera mot en högerpopulistisk bloggare. Det ville jag absolut inte.
Det må låta harmlöst att lagstadga en ceremoni och ändra i medborgarskapslagen – men hos mig ringde varningsklockorna. Erfarenheter från andra länder visar att det är just så här det börjar när medborgarskapet går från att vara en juridisk rättighet till att laddas med moral, känslor och lojalitetskrav.
Tyvärr har jag fått rätt.
Under 90-talet var Socialdemokraterna väldigt nervösa. Inträdet i EU 1994 och den snabba globaliseringen pressade på partiet att backa bandet på hemmaplan. Man var orolig att känslan för nationalstaten skulle försvagas, och ville därför ”stärka” ett nationalistiskt ”vi”.
Som en del i detta beslutade S-regeringen 2003 att göra 6 juni till en officiell helgdag. Bakom beslutet fanns ingen stark opinion eller högljudda krav, utan idén att det behövs en motvikt till det regeringen beskrev som ”en tid av ökad internationalisering”. I propositionen betonades vikten av ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet”.
När Reinfeldtregeringen hade makten 2012 fortsatte den på samma bana och tillsatte Medborgarskapsutredningen.De ville se om man kunde använda medborgarskapet som ”ett incitament för att främja integrationen”. Tonen i lagrådsremissen är vänlig och betonar gemenskap. Men i den nya medborgarskapslagens portalparagraf lyfte man också in symboliken: ”Svenskt medborgarskap är ett rättsligt förhållande mellan individen och staten som bygger på ett ömsesidigt förhållande av rättigheter och skyldigheter. Medborgarskapet har också en djupare identitetsmässig och symbolisk betydelse.” (min kursivering). Det var en Pandoras ask som då öppnades.
… invandrare tvingas prestera lojalitet, laglydnad och anpassning medan medborgare i majoritetssamhället aldrig behöver bevisa sin tillhörighet
I grunden handlar det om att göra asylrätten – och ännu mer medborgarskapet – till något villkorat. Man ska ha gjort sig förtjänt av att få bli svensk.
Sociologen Bridget Anderson visar i sin forskning hur stater alltmer omvandlar medborgarskap från en rättighet till en belöning, något att förtjäna. I boken ”Us and them?” beskriver hon hur invandrare tvingas prestera lojalitet, laglydnad och anpassning medan medborgare i majoritetssamhället aldrig behöver bevisa sin tillhörighet.
Asylrätten följer av såväl EU-rätt som folkrätt och ska garantera att människor kan söka asyl, få en rättssäker process och inte utvisas till exempelvis förföljelse.
I dag försöker många länder kringgå den rätten genom att göra det så svårt som möjligt att ens komma fram till gränsen för att ansöka. Människor blir nekade flygbiljetter och förvägras visum så de tvingas anlita smugglare och använda falska dokument – för att ens komma i närheten av Migrationsverket och säga: ”Jag vill leva här”.
Om man ändå lyckas ta sig hela vägen, väntar en andra rond av misstänkliggörande med förhör, åldersbedömningar – och nu föreslås också krav på välbetalt jobb, stor bostadsyta (om du vill ta hit din familj), språkkunskaper. Sedan: en femårig väntan. Och till sist ska samma stat – som genom hela processen behandlat en som ett problem – hålla ceremoni och säga: ”Grattis, vad fint att du vill bli svensk.”
Det är vad som på psykologispråk kallas gaslighting.
För tio år sen blev många äldre socialdemokrater sårade av min text. De såg ceremonin som ett sätt att mota främlingsfientlighet – en symbolhandling som skulle markera mot Ny demokrati och nazisterna som var starka på 90-talet. Jag förstår resonemanget, men de missar poängen.
Vissa grupper betraktas som potentiellt opålitliga
I dag kan man dock sakna dessa socialdemokrater, när många i partiet snarare applåderar Tidöpartiernas misshandel av asylpolitik och medborgarskap. När den så kallade vandelsutredningen, som drivits på av SD, presenterades tyckte socialdemokraten Anders Ygeman att det gick i ”rätt riktning”.
Vandel, alltså livsföring, har blivit ett verktyg för att sortera människor. Har du fått parkeringsböter? Demonstrerat mot klimatförändringar? Har du haft problem med socialtjänsten? Är du dömd för ringa brott? Då kan det påverka din rätt att stanna i landet eller bli medborgare.
Sociologen Didier Fassin kallar det för ”moralisk ekonomi”, hur statliga beslut om migration inte enbart baseras på juridiska eller ekonomiska överväganden, utan också på moraliska värderingar och känslor – som misstänksamhet. Vissa grupper betraktas som potentiellt opålitliga.
Eller som Ayelet Shachar, direktör vid Max Planck-institutet, skriver om i ”The birthright lottery”: De flesta medborgare har haft turen att födas på rätt plats, medan andra måste göra sig förtjänta – av rätten att vistas, att arbeta, att stanna, att bli accepterad.
När min krönika publicerades blev jag också varse skillnaden i värderingar mellan den äldre och min generation av invandrade. Många i min föräldrageneration tyckte texten var pinsam. För dem var Sverige fortfarande en plats där man var en gäst. Jag blev det uppstudsiga barnet som inte visste hur man uppför sig hos värdfolket.
Men kanske är det just det som behövs. Någon som påminner om att asyl inte är en gåva. Att rättigheter inte ska förtjänas genom underkastelse. Att medborgarskap inte är något man blir tilldelad efter ”god vandel”. Bara den som betraktar rättigheter på det sättet förväntar sig tacksamhet.
Att tala om ”krav” och ett särskilt ”ansvar” för invandrare kan ge intryck av handlingskraft men är mest en markering: ”Ni är inte som vi.”
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
