Ingen man erkänner att den osynliga listan finns
De tusen småsakerna som ska göras är en kvinnofälla
När jag hade lämnat barnen i skolan, klippt hundens klor och packat väskan till ena dotterns klassresa bryggde jag mig en kopp kaffe och tittade på morgonnyheterna.
Jag hade sedan tänkt börja beta av min lilla sorgliga to do-lista av allt som måste göras om man har tre barn i avslutningstider, men hamnade i stället på Svenska Dagbladet där litteraturvetaren och författaren Josefin de Gregorio skrivit en lång text om den så kallade ”osynliga listan”. Jag läste texten med stort intresse eftersom det här är en lista jag brinner för, som jag diskuterat mycket i min podcast och skrivit om i boken ”Pink Velvet”.
För dem som inte känner till begreppet – den osynliga listan är en lista över sysslor i hemmet som måste göras för att en familj ska fungera, men som ingen ser att man utför och som man aldrig får tack för. För förutom det viktigaste med att vara förälder, att ge sina barn kärlek och trygghet, så ska man också luskamma, klippa naglar, gå till tandläkaren, köpa schampo, rensa urväxta kläder, se till att det finns plåster, gummistövlar, gardiner, mensskydd, underkläder, hela strumpor, pass som är giltiga, en gåbortpresent till lördag och kanske en blomma i fönstret. Listan kan göras precis hur lång som helst och det står heller inte skrivet i sten att det alltid är kvinnor som gör allt detta, men enligt Jämställdsmyndigheten tar kvinnor fortfarande i hög grad ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet, med andra ord också den ”osynliga listan”.
Alla kvinnor jag pratat med känner igen sig i den osynliga listan. Ingen man jag pratat med vill erkänna att den finns.
Men det gör den. Och det är en kvinnofälla. Fråga er vem i ert förhållande som kan era barns sista siffror i personnumret. Min gissning är att det i nio fall av tio är kvinnan, och inte mannen, för det är kvinnan och inte mannen som gör allt det där oviktiga men ändå viktiga, bokar tandläkartider till en son, beställer klassfoto till en dotter. Samtidigt står mannen vid grillen och ordnar hamburgarna, till barnens jubel.
Det jag läser in är ’så är det att vara kvinna’
För det finns förstås en synlig lista också. Den listan är oftast manlig. Det är mannen som tränar sonens fotbollslag, som har hand om räkningarna, som klipper gräsmattan, som köper en ny bil. Där finns de stora grejerna, sakerna som alla i familjen ser och visar tacksamhet för. Alltså tvärtemot allt som den osynliga listan innehåller. De många små saker som kan synas futtiga och kanske oviktiga, som aldrig heller helt går att bocka av och som heller ingen ser eller tackar en för att man gör, men som tar tid och kraft att utföra och hela tiden är det något annat som blir lidande – det betalda arbetet.
Josefin de Gregorio skriver ingående om osynliga listan i sin text, men något intressant tycks hända henne under skrivandet. Ju mer hon funderar över den osynliga listan desto mer övertygad tycks hon bli om att den inte är värd att uppmärksamma. I slutet ger hon upp, konstaterar: ”Så är det att vara människa, så är det att ha en relation.”
Det jag läser in är ”så är det att vara kvinna”. Och kvinnors roll och rättigheter i samhället är något jag inte tar lätt på. Och det jag undrar är: Måste det vara så att ha en relation? Måste vi vara nöjda med det?
Alldeles för många kvinnor har inte ens råd att skilja sig
Mer än dubbelt så många kvinnor som män arbetar deltid i Sverige och kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män. Min gissning är att det finns en lång, osynlig lista för dessa kvinnor som är svår att hinna med om man har familj och även arbetar heltid. Och vad gör detta i förlängningen då? Jo, kvinnor tjänar inte lika mycket pengar som män, har inte råd att investera i företag och får lägre pension. Det i sin tur gör att kvinnor inte har lika mycket makt i sin relation, i samhället och i världen. Alldeles för många kvinnor har inte ens råd att skilja sig. Och nu har dessutom Riksrevisionen uppmärksammat att regeringen inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att motverka ekonomiskt våld i nära relationer.
I boken ”Ett eget rum” undersöker Virginia Woolf möjligheterna för en kvinna att skriva en roman, vilket man kan översätta till vilket yrke som helst som man måste ge sig hän åt, och hennes slutsats är – pengar och ett eget rum. Det är både tråkigt och genant att prata om pengar, men tyvärr så är det av högsta vikt när det kommer till jämställdhet. Den osynliga listan innehåller väldigt många små men viktiga beståndsdelar för att en familj ska fungera och precis så tror jag att man måste tänka när det kommer till lösningen för att kvinnor ska bli jämställda män. Att synliggöra den osynliga listan är en liten, men viktig del av kampen för att kvinnor ska ha möjlighet att tjäna pengar, ge sig hän åt sitt yrke och få mer makt.
Scenokonstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
