Bisexuella utgör också motstånd mot normen
Antikens män låg med varandra utan en etikett för sina begär
28 juli skriver Rakel Clinton Lukas i Dagens Nyheter om bisexuell representation i kulturen och lyfter en viktig frustration: att bisexuella ofta har fått stå i skymundan inom både hetero- och queera sammanhang. Tyvärr stannar analysen vid en förenklad förståelse av vad representation är, och vad misstänkliggörandet egentligen handlar om.
Det stämmer helt enkelt inte att bisexuella inte syns i kulturen. Queer kärlek i konst och populärkultur har länge kretsat kring begär som överskrider kön, ofta i just bisexuella uttryck. Elio och Oliver i “Call Me By Your Name”. David i “Giovanni’s Room”. Killarna i “The Dreamers”. ”Carol”, ”True Blood” och ”Broad City”. Jag skulle vilja påstå att de flesta queera kärleksskildringar jag läst eller sett har ett element av bisexuell kärlek i sig.
Men Billie Eilish låt “LUNCH” från förra året handlar inte om att “utforska sig själv” och sin sexualitet, den handlar om att slicka fitta. Ibland gör vi oss själva en otjänst genom att förminska.
Det som saknas är kanske inte representationen i sig, utan en uttalad etikett. Är homosexuella karaktärer alltid uttalat homosexuella? Eller kan det vara så att representation inte handlar om vad karaktärerna kallar sig själva, utan om vad de begär, hur de älskar, hur de avviker från normen? Antikens män “identifierade” sig inte som bisexuella, men att säga att de därför inte var det, vad betyder det? De hade sex med både män och kvinnor. Att de saknade vårt språk gör inte deras begär mindre verkliga.
I queera sammanhang bottnar skepsisen i något annat. Rädslan för att bli bortvald för något enklare, tryggare och mer normativt finns i alla kärleksrelationer som inte passar in i samhällets mall för hur det ska vara.
I artikeln i DN lyfter Oscar von Seth, postdoktor vid Centrum för genusvetenskap, att bisexuella ofta skildrats som onda. Där vill jag hänvisa till alla Disney-skurkar med queera uttryck. Det är inte nödvändigtvis specifikt det bisexuella som skrämmer, utan det queera. I den heteronormativa kulturen är det allt avvikande som skräms, oavsett om den som avviker är homo, bi, trans eller outtalat queer.
I queera sammanhang bottnar skepsisen i något annat. Rädslan för att bli bortvald för något enklare, tryggare och mer normativt finns i alla kärleksrelationer som inte passar in i samhällets mall för hur det ska vara. Det finns alltid en rädsla för att ens partner ska välja bort en för något enklare, gå tillbaka till det som är tryggt, eller helt enkelt lämna en för att det är för svårt. Den rädslan är inte unik för queera relationer, men desto mer uppenbar där.
Skepsisen bisexuella får uppleva är inte rättvis. De bisexuella kastade stenar vid Stonewall. De bisexuella drabbades av AIDS-epidemin, de var de sjuka och de som tog hand om de sjuka. Det går inte att göra en uppdelning mellan dem och andra queera. Vi delar ett motstånd mot en norm som vill gömma undan eller förgöra oss, och vi har allt att vinna på att erkänna varandra.
PS. Oliver Quick i filmen “Saltburn” är inte en bisexuell skurk. Han är en twink som är kär i endast Felix och som använder sex som maktmedel. Och han är faktiskt lite av en hjälte.
