Vitboken visar att SD inte kapat sina nazirötter
Men fler granskningar behövs – även efter 2010
”Till skillnad från Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater kommer vi varken att lämna eller överge våra rötter.” Så twittrade Jimmie Åkesson kort innan Almedalsveckan 2021. Exakt fyra år senare låter han i stället så här: ”Jag beklagar djupast och jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.”
Dessa två uttalandena sammanfattar väl Åkessons mer än 30-åriga politiska gärning. Samtidigt som hans grundvärderingar kvarstår är han den givna taktikern som konsekvent, oavsett fakta, säger det han tror ger honom och partiet maximal utdelning. Åkesson har, ända sedan han gick med i Sverigedemokraterna 1994, förnekat all vetskap om partiets nazistiska förflutna: ”Jag var ju inte där, jag har bara läst våra värsta motståndares historieskrivning” har han sagt. Och när han nu slutligen tillstår det självklara, försöker han återigen vrida på uppenbara fakta: ”Även om det inte var något som präglade partiets politik så förekom uppenbar antisemitism bland enskilda sverigedemokrater.”
Sverigedemokraternas egen vitbok visar att detta inte stämmer.
Nazism och antisemitism utgjorde själva grundvalen för partiets tillkomst och existens. Det handlar om djupt liggande strukturer, inte om enskilda missgrepp. Av de 22 personer som kunnat identifieras bland grundarna hade ”tio personer sin bakgrund i nationalsocialistiska eller fascistiska organisationer” sammanfattar rapportens författare, idéhistorikern Tony Gustafsson.
Det mesta i vitboken är känt sedan tidigare. Sverigedemokraternas rötter är bruna och sträcker sig djupt i den rasistiska, nazistiska och antisemitiska myllan. Ett av otaliga exempel: På 1994 års Engelbrektsmarsch genom centrala Stockholm skanderade deltagarna öppet: ”Sex miljoner till! Sex miljoner till!”
Bara några månader senare valde Jimmie Åkesson att ansluta sig till detta parti.
Han blev snabbt en tongivande medlem i ungdomsförbundet – uppenbart utan att lägga märke till att förbundet karakteriserades av en ”gatuaktivism som uppvisade militanta drag”, för att citera Gustafsson. Ungdomsförbundet saluförde exempelvis öppet vit makt-musik, bland annat Brigad Wotan med låttexter som: ”Vi ska dränka er i bensin, Jävla blattesvin! Fly för era liv, Jävla blattesvin”.
Sverigedemokraterna har länge lyckats sprida myten att partiet förändrades efter att Mikael Jansson tog över som partiledare 1995 från den öppet nazistiske Anders Klarström. Vitboken bekräftar de journalistiska granskningar som visat att detta inte stämmer. Jansson förbjöd visserligen de mest uppmärksammade yttre symbolerna, som naziuniformer och Hitlerhälsningar, men ideologiskt genomgick partiet en fortsatt ”idémässig” och ”retorisk radikalisering”. Det finns inte ”någon brytpunkt” i partiets syn på ”flyktingar, invandrare och främlingar”, skriver Gustafsson. ”Tvärtom är det tydligt att såväl dessa uppfattningar som de språkliga uttrycken levde vidare inom Sverigedemokraterna under hela den berörda tidsperioden.”
Mikael Janssons första partiprogram 1996 var i själva verket partiets mest radikala. Man behöll inte bara kravet på att ”förpassa” eller ”repatriera” samtliga invandrare som anlänt efter 1970, motsvarande mer än en miljon boende i Sverige, dessutom skärpte man skrivningen till att inte ens ”äktenskap med svensk medborgare” medför något ”undantag från repatriering”.
En av dem som uppskattade det nya partiprogrammet var Jimmie Åkesson: ”… vi var flera som idag ingår i partiets ledning som valde att engagera oss i samband med denna förändring”, konstaterade han två decennier senare i sina politiska memoarer Satis Polito.
Åkesson gjorde en snabb karriär inom partiet. 1998 valdes han, tillsammans med Björn Söder, in i den partistyrelse som några månader senare bjöd in den tidigare Waffen-SS soldaten och framträdande tyske nynazisten Franz Schönhuber som huvudtalare till partiets valupptakt samma år.
Det var inte Åkessons enda kontakt med dåtidens ledande europeiska nynazister.
Vitbokens enda större avslöjande rör turerna kring den så kallade counterjihadrörelsen
Två år senare, sommaren 2000, erbjöd den belgiske förintelseförnekaren Bernard Mengal att bekosta en sverigedemokratisk trycksak med drygt 200 000 kronor. Trots att partiets egen undersökning visade att Mengal umgicks i ”nynazistiska kretsar” och publicerat texter baserade på ”biologisk rasism” och ”antisemitism”, godkände partiet samarbetet. ”Det är inget bekymmer” konstaterade ledningen. Om media får reda på sanningen säger vi bara: ”Vi visste inte”.
Uppdraget att skriva broschyren tillsammans med Mengal gick till – Jimmie Åkesson. På ett senare styrelsemöte förklarade Åkesson att han inte såg Mengals textutkast som ”ideologiskt avvikande men språkbruket var ju sådant att vi inte skulle kunna använda det, han talade till exempel om den nordiska rasen”.
”Kommentaren är anmärkningsvärd eftersom ideologiska föreställningar om existensen av mänskliga raser knappast kan reduceras till en fråga om språkbruk”, sammanfattar Gustafsson. ”Det framstår alltså som att Åkesson var villig att bortse ifrån Mengals rasföreställningar.”
Vitboken visar tydligt att Sverigedemokraternas påstådda nyorientering till stora delar bestod av ren kosmetika. Ett mejlutskick från partisekreteraren Torbjörn Kastell hösten 2004 bekräftar att ledande Sverigedemokrater inte såg några problem ens med de grövsta av rasistiska åsikter. Det viktiga är inte vad partimedlemmar anser och tycker, det viktiga är hur de framför sina ståndpunkter: ”Man säger inte ’sparka ut svartskallarna’, man säger, till exempel ’verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella …’; man säger inte att man skall ’hänga landsförrädarna’, man säger att man skall ’utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intressen’; man säger inte ’bögarna tillbaka in i garderoben’, man säger ’bevara kärnfamiljen’.”
Vitbokens enda större avslöjande rör turerna kring den så kallade counterjihadrörelsen. I mitten av 00-talet började partiet, något förenklat, ersätta sin tidigare antisemitism med en uttalad islamfientlig hållning. Det ideologiska arbetet leddes av Richard Jomshof, det praktiska av Kent Ekeroth. I december 2010 besökte Ekeroth Israel tillsammans med stora delar av den europeiska extremhögern, däribland det österrikiska FPÖ. Målet var att bygga en ny allians med den israeliska extremhögern, bland dem det ultraortodoxa Shaspartiet vars grundare Rabbi Ovadia Yosef sammanfattat sin syn på ”araberna” med uppmaningen: ”Man måste skicka missiler på dem och förinta dem.”
Besöket var en del i uppbyggnaden av counterjihadrörelsen. Rörelsens fixstjärna, en norrman med pseudonymen Fjordman, lät som ett eko av organisationens nya vänner i Israel: ”Islam och de som praktiserar religionen måste fullständigt och för alltid avlägsnas från samtliga Västvärldens länder.” En av dem som inspirerades och radikaliserades av counterjihadisternas budskap var Anders Behring Breivik.
När de sverigedemokratiska kopplingarna avslöjades efter massmordet på Utøya hävdade partiet, genom Mattias Karlsson, att uppbyggnaden av counterjihad var ett personligt initiativ av Kent Ekeroth. Vitboken visar att detta inte stämmer. I själva verket deltog Karlsson på flera möten med ledande counterjihadister. I partiets verkställande utskott hösten 2008 avslutande han en dragning med att bildandet av ett nytt internationellt antiislamistiskt nätverk ”borde ges högsta prioritet.” Partistyrelsen gick på hans linje.
Sverigedemokraternas chefsideolog ljög således svenska folket rakt upp i ansiktet.
Vitboken sträcker sig enbart fram till 2010 och det är uppenbart att Sverigedemokraternas uppgörelse med sitt brunsvarta förflutna – och nutid – långt ifrån är avslutad. Det återstår flera avgörande frågor, inte minst partiets roll i uppbyggnaden av det svenska näthatet; från sajten Avpixlat som Ekeroth personligen drev från partiets riksdagskansli till förra årets avslöjande i TV4:s Kalla fakta om partiets trollfabriker.
Nya vitböcker lär behövas. Och kanske inte enbart om Sverigedemokraterna. Utan också om de traditionellt liberala svenska partier som efter några whiskeystinna kvällar på Tidö slott gick med på att ge ett parti grundat av nazister – som så tydligt ställer sig bakom Trumps, Putins och Orbáns globala kamp för ett nytt ”illiberalt” samhällssystem – avgörande makt över den svenska regeringspolitiken.
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
