Göra slut med sin kille – en motståndshandling?
Just nu är kvinnosfären full med dumma, trista män
Ingen fiktiv person har haft lika stor inverkan på mig som Dolly i Amanda Svenssons debutroman ”Hey Dolly”. Jag var visserligen i en formativ ålder och hänförd av att boken utspelade sig i min egen hemstad Malmö. Men den sträckte sig också ut i verkligheten när några svensklektioner gick ut på att även mina manliga klasskamrater ”tvingades” läsa och diskutera boken. De blev så pass upprörda att de bestämde sig för att starta en filial av maskulint initiativ på skolan. Samtidigt gjorde jag slut med min första pojkvän av den enkla anledningen att han var ”tråkig”.
Mårten, som Dollys pojkvän heter, är så tråkig att hon dör. Han sitter hemma och kollar på en livestream med pandor medan Dolly springer runt i staden med emotionell damp. I Dollys hjärna finns också Rockstjärnan som tar med henne på äventyr långt ifrån tvåsamhetens högborg, men i slutet åker han iväg på sin motorcykel och relationen med pojkvännen lider mot sitt slut.
Om ”Hey Dolly” hade varit skriven 2025 hade berättelsen troligtvis slutat med att Dolly levde tillfreds med sitt alldeles egna sällskap. Kanske hade hon uppgått i den kvinnliga gemenskapen, eller likt Julie i Joachim Triers film ”Världens värsta människa” satsat på karriären. Men en sak är säker: romanen hade inte slutat med att Dolly fick upp ögonen för en ny kille.
Förra veckan dödförklarades det heterosexuella parförhållandet av journalisten Chanté Joseph i brittiska Vogue, som skriver att det nu är ”fundamentally uncool to be a boyfriend-girl”. Pojkvännen som statusmarkör har devalverats vilket märks i att de inte längre syns lika ofta på flickvännens sociala medier. Joseph refererar till en annan uppmärksammad text i The New Yorker med rubriken ”The trouble with wanting men” om den så kallade heterofatalismen – som innebär att relationer mellan män och kvinnor betraktas som inneboende och oundvikligt förödande för kvinnor – som slagit rot i det kollektiva medvetandet på Tiktok. Det har resulterat i dels att singellivet blivit mer eftertraktat och dels att en cynisk inställning gentemot det andra könet reproducerats.
Det är inte första gången uppbrottet betraktas som en motståndshandling. För snart tio år sedan pågick en av historiens minst viktiga sociala rörelser, då kvinnor uppmuntrades att ”dumpa sin kille” till förmån för en lesbisk indieklubb. Är vi nu tillbaka i den tankeloop som får oss att tro att det enda sättet att kritisera heterosexuella förhållanden är att lämna dem?
Pendelrörelsen går snabbt nu. Om det här går att betrakta som en reaktion på hemmafruideal, soft girls och andra konservativa tankar som fått fäste, är det inte konstigt att något så harmlöst som att påpeka hur pinsamt det är att idealisera det lilla livet kan kännas progressivt. Men som vi konstaterade redan under dumpa din kille-tiden, rimmar det här mycket väl med den hyperindividualistiska tid vi lever i, där självständighet och autonomi värderas så högt att det riskerar att skapa ett avstånd till andra människor.
Bara att tänka sig ett liv utanför parförhållandets tvångströja blev en motståndshandling
I ”kvinnosfären” uppvärderas singelskapet med en sån intensitet att det nästan blivit en slags digital subkultur, där kvinnor delar med sig av sina negativa erfarenheter från dejtingmarknaden varvat med dråplig humor. Det är högkvalitativt trams. Överallt i kulturen beskrivs dumma tråkiga män (lex Sabrina Carpenter) som några man lika gärna kan göra sig av med. Lily Allens skilsmässoalbum hyllas av kritikerna, men även fullt fungerande relationer ska dekonstrueras som i sommarens stora boksnackis ”Alla fyra”. Miranda Julys dundersuccé marknadsfördes med att den gett upphov till ett ”viskande nätverk av kvinnor som fantiserar om lust och frihet”. Bara att tänka sig ett liv utanför parförhållandets tvångströja blev en motståndshandling.
Även om ”Alla fyra” faktiskt gav upphov till flera intressanta samtal om tvåsamhetens utmaningar är det synd att den mesta kritiken mot heteroförhållanden ofta fastnar på en ”should I stay or should I go”-nivå. Att utmåla pojkvännen – eller det man egentligen syftar på, underordningen – som ”pinsam” och därför icke-eftersträvansvärd, är dessutom ett sätt att upprätthålla det som kallas för defensiv autonomi. Genom att anamma ett ”manligt”, eller avståndstagande, förhållningssätt gentemot intimitet tror man sig återfå den makt som gått förlorad. Men det är en falsk makt som inte kommer omkullkasta villkoren för den moderna kärleken.
Samtidigt finns det ny svensk forskning som visar att romantisk kärlek inte behöver vara ett uttryck för patriarkalt förtryck, utan snarare kan vara den egentliga platsen för motstånd. Evelina Johansson Wilén och Maria Wemrell menar att det kan luckra upp manliga homosociala band, utmana könsroller och främja en genuin och ömsesidig omsorg. Sociologparet Ulrich Beck och Elisabeth Beck-Gernsheims har varit inne på samma sak i trettio år. De menar att kärleken är den enda plats där människor verkligen kan ”finna sig själva” och knyta an till andra som motvikt till det tvivel och den oro som det moderna livet ger upphov till. Att kalla något för ”pinsamt” gör inte det mindre sant.
”Han kommer aldrig göra mig till valp”, säger Dolly om den nya killen som luktar mer man än någon kille hon tidigare träffat. Men om vi lyssnar till heterofatalismen kommer han med största sannolikhet att göra det. Frågan är om det går att leva med, och hur vi ska klara av att leva i relationer med andra människor när idealet om självständighet är så starkt?
Man kan avfärda diskussionerna om heterosexuella parförhållanden som löjeväckande men de förblir en av vår tids viktigaste feministiska frågor. Hur man lyckas kombinera något genuint jämställt i relation med en annan människa vet jag inte. Men är det verkligen fog nog för att dumpa sin kille?
Café Bambino
