Rökförbud – medan klimatet går åt pipan

Claes Wahlin undrar om vi redan är i Kina

Sedan länge har Kina varit det främsta exemplet på hur stora delar av lagen kan upprätthållas genom ett angiverisystem. Låt vara att den digitala övervakningen inom kort förmodligen gör angiveriet överflödigt. I en rättsstat är medborgaren inte skyldig att sköta det som vederbörliga instanser är tillsatta för: polisväsende och domstolar.

Den 1 juli skärps rökförbudet i Sverige. Det ska nu vara omöjligt att nyttja tobak – även e-tobak – på allmänna platser där barn vistas och där man kan äta och dricka.

Myndigheterna inser att de omöjligt kan övervaka en sådan lag, de hoppas därför på allmänhetens bistånd. Angiveriet institutionaliseras.


Vad är nästa steg? Provision på det bötesbelopp som drabbar den angivna? Och mer allvarligt, kring vilka fler lagar, befintliga eller ännu ej införda, kan ett sådant angiveri avlasta myndigheternas tillsyn?

När det gäller rökning är ansträngningarna att förbjuda den omfattande. Det är ju inte så att samhällets största hot finns i att folk röker. Få, om ens någon, är omedveten om hälsoriskerna, liksom när det gäller att cykla i Stockholm, köra bil eller äta snabbmat, för att nämna några av de sysslor som upptar en stor del av befolkningen och medför betydande hälsorisker eller skador.

Jag läste för kanske tjugo år sedan en artikel i en utländsk tidskrift där några böcker i antropologi recenserades. Jag minns delar av resonemanget. Ett exempel handlade om pedofilskräcken i början av 1980-talet, hur bokens författare genom att jämföra den sociala panik som förelåg med ett strukturellt liknande, men väsensskilt fenomen i ett afrikanskt land.

Allt ­verkar för stort att göra något åt. Men rökningen, där minsann …

Poängen var att den dramatik som inte minst medierna målade upp till betydande delar kunde förklaras med kvinnofrigörelsen. Hemmafrun hade tidigare uppsikt över familjens barn, plötsligt började hon arbeta och överlåta barnen till daghem. Så när kvinnan arbetade lika mycket som mannen uppstod en social panik, en oro över vad som skulle hända med barnen. Pedofilen blev symbolen för denna oro.


Miljöproblemens närmast ofattbara storlek uppmärksammades ungefär samtidigt som rökrestriktionerna inleddes. Skälen som anfördes för de senare skilde sig en smula från land till land: den rökandes hälsa, passiv rökning, arbetsmiljö. En del länder, till exempel Danmark och Tyskland, införde restriktioner såsom avgränsade rökrum i barer och restauranger, medan Österrike i princip ­inte har ändrat någonting.

Det handlar om symbolpolitik. Jordens miljöproblem är så omfattande att vi inte har en susning om hur de ska lösas. Men rökningen, den inte bara syns, den går också att härleda till en skyldig: den rökande. Haven förgiftas, luften försämras och ozonlagret går åt pipan. Allt verkar för stort att göra något åt. Men rökningen, där minsann …


Naturligtvis bistår den sedan länge härskande nymoralismen. Inte minst medelklassen (som till skillnad från arbetarklassen och överklassen i stort har slutat röka och äta kött, men börjat handla ekologiskt, etcetera)  är moraliskt vilsna och söker ständigt efter instanser som kodifierar en moral, som tv:s dokusåpor eller ­diverse sociala ­medier.

Det är som att vi redan är i Kina, lika villiga att ange, som ovilliga att acceptera avsteg från den tveksamt framförhandlade moralen.

PODD: Så fungerar rökförbudet

Lyssna på podden genom att
⬇️ klicka på PLAY-knappen

Lyssna  i iTunes (iPhone)  i Acast  Spotify

 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln