Bidragsfusket – en myt
Petter Larsson: Kostnaden för svenskarnas fiffel är rena påhittet
”Varje år kostar de här så kallade välfärdsbrotten, ja när man lurar till sig olika bidrag och ersättningar, samhället och skattebetalarna runt 20 miljarder kronor.”
Så introducerade TV4:s Nyhetsmorgon i lördags sin intervju med finansminister Magdalena Andersson. Hon hade dagen innan aviserat några smärre lagändringar riktade mot framför allt det mer systematiserade fusk med anställningsstöd och tandvårdsersättning som sker i bolagsform.
Några minuter senare återkom programledaren till siffran 20 miljarder igen.
Och Andersson hummade med.
Det där hummandet är ett problem.
Siffran är nämligen rena påhittet.
De där 20 miljarderna lever ett eget, evigt liv. Det är en jämn och bra summa som är lätt att minnas och eftersom den bombarderats ut med kraft sedan 2007 är det enkelt för journalisterna att söka på internet eller i tidningsarkiven för att hitta den.
För vanliga medborgare är det förstås mycket pengar. För staten är det ingenting.
Samma dag skrev Expressen med hänvisning till programmet att ”I dagsläget är det inte klarlagt hur mycket bidragsfusket kostar samhället varje år, men en beräkning visar att det rör sig omkring 20 miljarder, enligt TV4.”
Så skapas en rundgång där samma fel fortplantas.
För det första kommer summan från en 12 år gammal utredning från Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT). Tanken att siffran skulle vara precis densamma när vi å ena sidan blivit en miljon fler invånare och myndigheterna å andra sidan skärpt sina kontroller är såklart sanslöst osannolik.
För det andra trodde FUT att bara häften, cirka 10 miljarder, var fusk. Resten var oskyldiga misstag av både medborgare och myndigheter.
Men framför allt bygger beräkningen på rena gissningar. Metoden utredningen använde kallas Expert elicitation method, EEM, och går ut på att personer från olika myndigheter pratar sig -samman och gissar. Det handlar alltså varken om faktiskt rapporterade fuskfall eller om vetenskapliga stickprovsstudier. Föga förvånande har den slaktats. När jag 2010 frågade den ledande brittiska forskaren i fuskstudier, Dr Mark Button, så avfärdade han metoden helt. Sådana ”guestimates” är alldeles för osäkra.
När debatten om nedskärningar i personlig assistans – som också motiverades med gissningar enligt samma metod – debatterades som mest 2017 presenterade Lundastatsvetarna Niklas Altermark och Hampus Nilsson en genomgång av 1 300 studier av EEM. Deras slutsats var att ”det saknas helt evidens för att metoden går att använda för att undersöka omfattningen av felaktiga utbetalningar inom personlig assistans. Faktum är att metoden inte ens är beprövad för att besvara samhällsvetenskapliga frågeställningar”.
Och även statens egna utredningar har efterhand kommit att distansera sig lite försiktigt från beräkningen.
Dessutom: även om det verkligen skulle handla om 10 miljarder vore det trots allt mindre än 2 procent av de totala utbetalningarna, eller 4 procent om man räknar bort pensionerna, som ju är mycket svåra att fuska med.
Visst, det är pengar det med. Men knappast ett hot mot välfärd och civilisation.
Ändå lever fuskmiljarderna kvar i medierna och politiken.
De är nämligen användbara. Den som vill motivera nedskärningar och hårdare kontroller måste ju ha ett verkligt problem att peka på, ju större desto bättre. Just FUT-utredningen blev en bärande del i den borgerliga regeringens retorik om arbetslinjen, där arbetsskygga, simulanter och fuskare ställdes mot det hårt arbetande folket.
När det gäller fusket finns ju också samma infernaliska fälla som vid annan kriminalitet: det är politiskt svårt att ifrågasätta hotbilden, eftersom man riskerar att misstänkliggöras som skurkarnas försvarare.
Trots att alla ju egentligen vet att det inte går att konstruera gigantiska försäkringssystem som inte läcker alls och att alltför mycket kontroller riskerar att kosta mer än de smakar.
2011 granskade Riksrevisionen i rapporten Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten? regeringens åtgärder. Man ifrågasatte de skyhöga gissningar som motiverade ökade kontroller och som inte verkade ha så mycket med verklighetens polisanmälningar att göra, och man konstaterade också att kontrollerna nätt och jämnt drog in mer till statskassan än vad de kostade. Men då hade man inte räknat in rättsväsendets kostnader.
Så hur mycket fuskas det? Ingen vet.
Men när det gäller det som regeringens nu aktuella lagändringar framför allt tar sikte på, det man kallar organiserade och systematiska välfärdsbrott, finns i alla fall en beräkning grundad på faktiska fall, som kan ge en ledtråd.
2017 presenterade Välfärdsbrottsutredningen (SOU 2017:37) en genomgång av samtliga 7 350 polisanmälda fall åren 2011–2015 och sorterade fram dem man ansåg var ett slags ”kvalificerade välfärdsbrott”, i motsats till enstaka småfusk.
Man landade i en kostnad på kring 100 miljoner om året.
För vanliga medborgare är det förstås mycket pengar.
För staten är det ingenting.
Eller närmare bestämt cirka 0,5 promille av Försäkringskassans utbetalningar, eller 0,2 promille om man även vill räkna in pensionerna.
Det är inte bara för att jag är en petimäter som tycker att rätt ska vara rätt, som jag bryr mig om detta, utan också för att uppblåsta fusksiffror riskerar att bli självuppfyllande.
Magdalena Anderssons huvudsakliga motiv i kampen mot fusket handlar inte om pengarna. Hon fruktar, det återkommer hon gärna till, att legitimiteten i försäkringar och skatter ska undergrävas om alltför många fuskar. Vem vill då betala? När den spiralen satts i gång är det bara en tidsfråga innan vägen öppnas för privata försäkringar och den socialdemokratiska modellens död.
Jag delar den oron.
Men samma logik gäller ju också om vi bara tror att fusket är väldigt utbrett, ja om vi av lata eller okunniga journalister och mindre nogräknade politiker luras att tro att det är mycket större än det verkligen är.
Och det är därför Andersson tystnad och hummande medhåll i TV4-studion blir destruktiv. Hon vet egentligen bättre och två gånger hade hon chansen att förklara att svenska folket så vitt vi kan mäta är mycket hederligt och att de 20 fuskmiljarderna är tagna ur luften. Men förmodligen ville hon hellre framstå som fuskets främsta bekämpare och välfärdsstatens frälsare och då skadar det ju inte om problemet verkar större än det är.
