Sluta oroa er för identitetspolitik
Black lives matter är slutet på en gammal klasskamp och den populiströrelse som vänstern längtat efter
Jag vet att det låter lite stört när jag säger det här, men försommaren 2020 är kanske den mest underbara tid jag upplevt.
Efter en vinter präglad av sjukdom och total isolering exploderade plötsligt den amerikanska våren.
De mest häpnadsväckade saker började inträffa.
Dixie Chicks bytte namn. Fotbollslaget Redskins likaså. Mississippis flagga gjordes om. Slavägare kastades ner från sina piedestaler. NASA bytte namn på sitt högkvarter, Woodrow Wilsons namn fick inte längre pryda universiteten och CNN började låta som tidskriften Kontext.
Det amerikanska inbördeskriget höll på att avslutas. Förlorarnas symboler begravdes för gott. George Floyd hade blivit dess sista offer.
Denna begravning var så efterlängtad, och så självklar att när den väl genomfördes fanns det nästan ingen som hade något att invända.
Till och med McDonald’s omfamnade den.
Det var i ärlighetens namn inte alls bara symboler det handlade om. Amerikansk polis fick inte längre strypa människor. Polischefer fick sparken. Resurser från kostsamt polisarbete styrdes om till mer effektivt socialt arbete.
Men trots att alla från Göran Greider till McDonald’s ställer sig bakom nästan allt detta krävdes det blod på gatorna i Minneapolis, Chicago, Seattle och Portland för att det verkligen skulle hända.
Och trots att socialdemokratin i Europa samtidigt höll på att förtvina väckte detta uppror plötsligt en massa harmsenhet bland den europeiska vänstern.
För så är det.
Det hjälper inte att Mike Pence kallar demonstranterna ˝extremvänster˝ eller att Trump dammat av det i USA helt okända begreppet ”antifa” för att bekämpa dem. Äkta klasskamp ska föras med hjälp av strejker och inte med demonstrationer för minoritetsrättigheter, tycker den harmsna europeiska vänstern.
En Black lives matter-rörelse som återupptäckt strejkvapnet hade onekligen varit farlig. Faktum är att några faktiskt gjorde det – bland annat anställda på McDonald’s. Problemet är bara att den till stor del består av en generation som saknar jobb. Och har de jobb har de inga arbetsplatser. Strejkvapnet är desarmerat. De har länge varit hänvisade till att bråka på internet. Nu har de återupptäckt gatan som politisk arena.
Men all denna symbolpolitik är ändå bara liberalism, säger den harmsna europeiska vänstern. Debatten har rasat även på Aftonbladets kultursidor. Och det har den förvisso alldeles rätt i. Säg den liberal som inte gillar en fin symbol, titta bara på Liberalernas logga
Man ska visserligen lyssna noga på sin rättrogna marxist om man råkar ha en i närheten. De är alltid kloka. Varje välfungerande samhälle behöver bra marxister. Deras jobb är att så noggrant de kan analysera över- och underordning, ekonomisk makt och vem som lever på vems arbete.
Problemet uppstår när man har marxister som inte uppdaterat sin klassanalys sen Hans Werthén var vd på Electrolux och LO-kollektivet stod enat. Den marxistiska tanken måste vara lika lättrörlig som den samtida kapitalismen för att göra nytta.
Så ibland finns det bara en sak att göra för att vara en riktigt duktig marxist – läsa lite Karl Marx.
Bomullskapitalismen behövde helt enkelt rasismen för att fungera.Den skrevs in i den amerikanska ekonomin.
Den gamle filosofens analys av det amerikanska inbördeskriget (i en artikel som heter just ”Det nordamerikanska inbördeskriget”) ger faktiskt svar på flera frågor om vad vi egentligen bevittnar i USA just nu.
Slavarna var, vilket knappast borde behöva påpekas, en tydligt avgränsad ekonomisk klass. Slaveriet var den gräns som redan från början skilde den vita arbetarklassen från den svarta.
Hela den framväxande internationella kapitalismen lutade sig mot slavarbetet. De brittiska textilfabrikerna skrek efter bomull och de fruktansvärt olönsamma bomullsodlingarna var i princip omöjliga att driva med betald arbetskraft. Eftersom det primitiva bomullsjordbruket aldrig effektiviserades blev själva uppfödandet och säljandet av slavar till slut kärnan i slavekonomin.
Det var slavarna som var produkten, inte bomullen, vilket gjorde att jordbruket saknade skäl att effektiviseras. Slavarna måste användas efter att de sålts. Då behövdes ineffektiva plantager.
Söderns ekonomiska utveckling stagnerade, vilket även drabbade de ”fattiga vita” utan land som hamnade i direkt konflikt med slavägarna och deras slavar.
Inbördeskriget handlade om att skapa nya marknader för slavstaternas slavar. För södern och slavägarpartiet var det livsnödvändigt att varje ny amerikansk stat som bildades tillät att man fick köpa och sälja människor.
Bomullskapitalismen behövde helt enkelt rasismen för att fungera.
Den skrevs in i den amerikanska ekonomin.
Man skulle kunna invända att det här har lite relevans för dagens USA, men komikern Dave Chapelle kommenterar det i sin rasande Youtubevideo ”8:46” (den tid George Floyd hölls nedtryckt med ett knä mot strupen): ”Kvinnan som min far ropade efter på sin dödsbädd var en slav”.
Längre sen än så, var det faktiskt inte.
Den rättrogne marxisten behöver ärligt talat inte ens bekymra sig om ordet identitetspolitik när det gäller Black Lives matter-rörelsen,
Även om slavarnas ättlingar numera har rätt till inkomster består klasskillnaderna. Nyligen presenterade Berkeley university siffror som visar att afrikan-amerikaners ekonomiska utveckling stagnerat sedan 60-talets medborgarrättsrörelse dog ut. Deras inkomster är idag en tiondel av de vita hushållens. Rättighetskampen, den som ofta avfärdas som ”symbolpolitik” hade haft en direkt inverkan på deras ekonomi. Men inte längre.
I höst befaras 40 miljoner amerikaner bli hemlösa på grund av coronapandemin. Det är fyra gånger så många som under den stora depressionen. De flesta av dem är afrikan-amerikaner.
Den rättrogne marxisten behöver ärligt talat inte ens bekymra sig om ordet identitetspolitik när det gäller Black Lives matter-rörelsen, utan kan tryggt konstatera att ett långdraget amerikanskt klasskrig nu håller på att nå, om inte sitt slut, så i alla fall sin slutfas.
Den som ändå säger att föga är vunnet med countryband som byter namn när orättvisorna kommer att fördjupas till historiska nivåer efter Coronan, måste man fråga – vad vore ett bättre alternativ? Att vi inte just bevittnat hur en världsomspännande gräsrotsrörelse vunnit stora politiska framgångar?
Black lives matter-protesterna fick igenom reformer som alla visste behövde göras men ingen tänkte genomföra frivilligt.
Black lives matter är den vänsterpopulism ni så länge längtat efter. En mer populär rörelse är faktiskt svår att hitta för tillfället. Den verkar till och med fungera som motgift mot Trumps ständigt pågående valkampanj.
Så passa på att njuta.
Trummorna har just kommit in i Phil Collins-låten.
