Han ryckte masken av maktens toxiska män
Mario Vargas Llosa var en författare full av paradoxer
När Mario Vargas Llosa tilldelades Nobelpriset 2010 råkade jag vara i hans födelsestad Arequipa. Peru – Sydamerikas kanske bonnigaste land – kunde knappast skryta med någon storslagen litterär tradition. Visst hade man den underbara poeten César Vallejo och stjärnskottet Daniel Alarcón, men utöver det: bara Vargas Llosa. Jag irrade runt bland stånd som sålde knaperstekt marsvin, men ingenstans hittade jag en bokhandel. Till slut fann jag en ”bokpirat”, och bredvid Goethes ”Den unge Werthers lidande” med en Disneyillustration på omslaget hittade jag ”La Palabra del Mundo”. Jag betalade tre soles och gick till hotellet, men väl där visade det sig att en annan peruansk författare skrivit boken. Den sålde bättre om man satte ett ”europeiskt författarnamn” på den.
Vargas Llosa föddes i en lägre medelklassfamilj 1936. I sin ungdom flackade han runt som journalist i Latinamerika och Europa innan han flyttade till Spanien, där han senare blev medborgare. 1966 debuterade han som romanförfattare med ”Staden och hundarna” som utspelar sig bland en grupp kadetter på en militärskola i Lima. Med den föddes Vargas Llosa likt en litteraturens Pallas Athena, klädd i full litterär mundering, kunnig i skaldekonstens mest raffinerade tekniker. Vid den tiden var i princip vartenda land i Latinamerika militärdiktaturer – och korruptionen bakom styrena kom att bli ett av hans stora teman. Inte minst i mästerverk som ”Samtal i katedralen” och ”Bockfesten”. Det utpräglat politiska författarskapet gjorde honom kontroversiell i Peru – tusentals exemplar av ”Staden och hundarna” brändes ceremoniellt vid militärskolan.
I romanen framträder Vargas Llosa som en slags folklig postmodernist och en vass kritiker av vänstersekterism
Litterärt räknades Vargas Llosa som en företrädare för den ”latinamerikanska boomen”. I efterhand har en förenklad bild av den uppstått, som ”den magiska realismen”, där Gabriel García Márquez änglar som plötsligt – och okommenterat – rycker viktiga karaktärer ur handlingen i ”Hundra år av ensamhet” kan stå som typexempel. Vargas Llosa kunde visserligen använda fantastiska inslag, men snarare steg hans romaner ur Julio Cortázars urbana litterära tradition, präglad av jazzigt flödande prosa och halsbrytande perspektivskiften.
I min personliga favoritroman av Vargas Llosa, ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” (1984), korsklipper han mellan ett gäng kommunistiska gerillasoldater uppe i de peruanska bergen och ett framtida ödelagt Lima. Som läsare tvingas man lappa ihop bilder av ledaren Mayta, så motsägelsefulla att de inte går ihop. I romanen framträder Vargas Llosa som en sorts folklig postmodernist och en vass kritiker av vänstersekterism.
Rent politiskt blev Mario Vargas Llosa alltmer höger med åren. 1990 kandiderade han som presidentkandidat för koalitionen Fredemo i Peru och gick till val på ett strängt nyliberalt nedskärningsprogram. Han förlorade mot den auktoritära Alberto Fujimori som senare genomförde ett liknande program. Det är en märklig paradox hos Vargas Llosa: i sitt författarskap var han en skoningslös kritiker av korruptionen under militärdiktatur. Samtidigt var han helt blind för den korruption som de nyliberala privatiseringsprogrammen orsakade, inte sällan under påtryckning från dödsängeln IMF.
När Vargas llosa tilldelades Nobelpriset 2010 hade han sina viktiga romaner långt bakom sig (den sista betydande var ”Bockfesten” år 2000). I stället hade han ägnat senare decennier åt politiska thrillers och skabrösa bagateller. En föregångare var ”Till styvmoderns lov” (1988) som skildrar en manlig porrfilmsdröm, med sprutande ”spjut”, ”spenar” och glänsande ”stjärtspringor”. Här finns ytterligare en paradox: Vargas Llosa, som hade illustrerat korruptionen under diktatorn Trujillo i ”Bockfesten” genom förtrycket av kvinnorna, kunde samtidigt vara en utpräglad mansgris i sina ”libertinska” romaner.
Nu är Vargas Llosa död, vid 89 års ålder. Det var längesen man hörde någon tala om honom, särskilt med värme i rösten. Ändå går hans författarskap med sina raffinerade litterära tekniker – konstruerade för att rycka masken av maktens toxiska män – som en djup källåder i samtiden. Hans påverkan är hemlig men vidsträckt, från humoristiska epiker som Junot Díaz, till en yngre generation spanskspråkiga författare som diskbänksrealisten Alia Trabucco Zerán och skräckförfattaren Layla Martínez. En dag ska kanske någon av dessa skriva en stor skildring av den grasserande korruptionen i den värld som Donald Trump skapat. Då kommer källådern lysa under marken.
Konstpodd: I själva verket
