Palestina-solidaritet hotar Egyptens regim
Här i Kairo är relationen till Israel närmare än någonsin
Efter månader av regn och rusk i Malmö och en vinter med endast en halvtimmes snö är det i Kairo som solens strålar når mig för första gången på veckor. Här är det också vinter och utöver några få timmar mitt på dagen är det kallt mest hela tiden. Inne som ute. Trots ullunderställ – sockor inkluderade – gräver jag ner även huvudet under det tjocka täcket och den varma filten för att lyckas somna.
Varje morgon tar jag mig ut för att värmas i solen. Ändå är det regn jag tänker på när jag vandrar runt i Kairos trädtätaste område Maadi och förundras över hur det kan vara så grönt trots att de vinterregn som var vanliga för bara ett decennium sedan lyser med sin frånvaro. En vän som bor här berättar om hur alla tar hand om växterna runt sina byggnader, ger dem vatten och ser till att de hundratals år gamla träden inte dör. Men det tjocka lagret av ökendamm som ligger på alla blad kan bara sköljas bort av det som Kairoborna kallar gudagåva: regn.
Sisi-regimen gör allt för att incidenten inte ska upprepas och för att kuva alla solidaritetsuttryck med palestinierna
Jag går förbi de många ambassader som ligger i Maadi, ser en vakt här och en vakt där som uttråkat sitter i små kurer. Den enda ambassaden och ambassadörsresidenset som sticker ut är den israeliska: här vaktar militären och stora delar av kvarteret är blockerat för förbipasserande.
Den egyptiska regimen – med tätare relation till staten Israel än någonsin och medskyldig i det pågående folkmordet i Gaza genom upprätthållandet av blockaden – minns stormningen av den israeliska ambassaden under revolutionsåret 2011 när tusentals aktivister med hackor tog ner den av Mubarakregimen upprättade muren runt ambassaden, som då i låg i stadsdelen Giza, för att sedan ta sig in och slänga ut alla dokument från fönstret på tjugonde våningen.
Sisi-regimen gör allt för att incidenten inte ska upprepas och för att kuva alla solidaritetsuttryck med palestinierna. Den vet om egyptiernas djupa känsla av syskonskap med det palestinska folket och den är fullt medveten om att när den omsätts i solidaritetshandlingar på de egyptiska gatorna kommer det förr eller senare leda till protester mot den egna diktatorn – en historisk cykel som för bara 14 år sedan avsatte landets förra diktator.
Det händer så plötsligt medan jag betraktar de tungt beväpnade soldaterna utanför den israeliska ambassaden: solen går i moln, jag förnimmer under några sekunder samma jordiga och fuktiga doft som i min barndoms Teheran strax innan molnen släpper sin last, kraftigt och hastigt. På några minuter har allt damm sköljts bort från löven, luften rensats på avgaser och solen tittat fram igen.
En gudagåva för ökenfolket, en förbannelse för de palestinska flyktingarna i Gaza som sedan mer än ett år bor i tält i södra delen av remsan. Även där regnar det, men mer ihärdigt än i Kairo. På nyheterna kablas bilder ut på översvämning mitt bland tälten, hängande presenningar som inte klarar av tyngden av vattenmassor och barn som frusit till döds. Två små vita liksäckar framför en bedjande far: dessa bebisar dog inte av israeliska bomber, utan av israelisk folkmordspolitik som endast tillåter en bråkdel av de 500 lastbilar med mat och bistånd som innan 7 oktober 2023 släpptes in till Gaza. Och nästan så gott som inga till norra Gaza som helt ligger i ruiner.
FN:s organ för palestinska flyktingar – Unrwa – ber och bönar Israel att åtminstone släppa in filtar. Samtidigt stoppar den svenska regeringen, som en nickedocka till Netanyahus fascistiska regering, alla utbetalningar till samma FN-organ. Samtidigt fortsätter Malmöföretaget Aimpoint sälja kikarsikten till den israeliska militären trots att de stoppade sin export till Ryssland efter invasionen av Ukraina. Samtidigt rapporterar svensk media knappt att det sista fungerande sjukhuset i norra Gaza, Kamal Adwan-sjukhuset, efter elva veckors belägring nu totalförstörts av israelisk militär och dess sjukhusdirektören, läkaren Hussam Abu Safiya, tagits till den israeliska tortyrcentralen Sde Teiman.
Mitt bland de grönskande träden som nu, befriade från tyngden av ökensand, sträcker sig mot skyn i Maadi slår det mig hur både stat, kapital och media – höger som vänster – i Sverige under de senaste 15 månadernas gjort sig medskyldiga till ett livesänt folkmord. Och hur logiskt det är i vår tid att den förstnämnda ger sitt politiska samtycke till Israels utrotning av palestinier medan den andra göder den israeliska militären och den tredje – men mycket få undantag – ständigt misstänkliggör både palestinier och alla de krafter som står i solidaritet med dem och säger nej till folkmordet.
Svenska politikers, företags och massmedias misantropiska handlingar måste ses i ljuset av den avhumanisering och strukturella rasism som i över två decennier riktats mot muslimer i allmänhet och palestinier i synnerhet. Det är den som förhindrar beslutsfattare, företag och journalister i den rika delen av världen att se palestinier som likvärdiga människor. Den är den som repetitivt påstår att en ockupationsmakt har rätt att försvara sig och den är den som satt hela den globala ordningen av internationella lagar ur spel där Israel systematiskt kan släcka liv i Gaza utan några som helst konsekvenser.
Jag andas in den friska luften efter regnet, kisar upp mot solen och försöker tvinga bort känslan av förtvivlan för att minnas det som inger hopp: de hundratals människor som trotsade snöstormen i Stockholm på nyårsafton och i stället för att fira ännu ett år av folkmord demonstrerade mot den.
