Elegant, engagerande och helt intetsägande
”Sverige och kriget” sveper in historien i detaljrik dimma men undviker de svåra frågorna
Historien talar aldrig av sig själv; allra minst de berättelser som vill ge sken av att göra just det. ”Sverige och kriget” – SVT:s påkostade kolorerade kollage om hur Sverige tog sig igenom de omskakande andravärldskrigsåren 1939–1945 och vars femte och sista avsnitt visas nu i dagarna – är en sådan.
På skärmen sker ständigt en massa, till synes självklart. Smått blandas med stort. Brottstycken om mobiliserade män som söp och småsvinade någonstans i Sverige varvas med vittnesmål om hur värmländska barn både fascinerades och traumatiserades av att ha kriget in på knuten. Därtill överpedagogiska public service-påminnelser om Hitlers väg till makten och slagsfältsvändpunkterna i Nordafrika och Stalingrad.
Tillvägagångssättet är tveklöst effektfullt, både estetiskt och emotionellt. De färglagda smalfilmerna från krogar, järnvägsstationer, badstränder och hamnkajer – hämtade ur tusentals familjegömmor – är ofta hypnotiska på ett sätt som upplöser både tid och rum. De nogsamma nedslagen i otaliga brev och dagböcker från såväl kända som okända svenskar tillför ytterligare livsnerv.
Fördelen med metoden, hämtad från historikern och författaren Henrik Berggrens utmärkta boktrilogi ”Landet utanför”, är att det förflutna blir förnimbart. När de mest skiftande skärvor kronologiskt fogas samman utan utskrivet facit blir det möjligt att ana vad det svenska folket hade att förhålla sig till där och då.
Det blir begripligt att den begynnande katastrofen på kontinenten länge kändes avlägsen och svår att ta på allvar. Plötsligt skymtar konturerna av de alltför många bortglömda fiskare och sjömän som föll offer för minor och torpeder ute på Kosterhavet.
Samtidigt sveps historien in i en detaljrik dimma som gör det svårt att se stora drag och särskilja viktigt från oviktigt. Fördjupad förståelse försvåras av ett rapsodiskt redovisningsraseri: Per Albin Hansson som åker spårvagn. Sven Hedins höviskhet inför Hitler. Stränghet och stängda gränser. Brevcensur och interneringsläger. Ture Nerman och Tisdagsklubben. Sandsäckar framför Dramaten. Samer som hjälper norska flyktingar över fjället.
Utrymmet de goda exemplen ägnas skapar en underliggande moraliskt uppbygglig berättelse
Bristen på ordning och tolkning blir som tydligast i den brännande frågan om Sveriges agerande under andra världskriget ska betraktas som ansvarsfull småstatsrealism eller förkastligt kappvändande.
Visst redovisas det nekande svaret när Norges kung och regering bad om svensk fristad i inledningen av den tyska ockupationen. Transporten av tyska soldater genom Sverige likaså; såväl till och från Norge som till Finland och fortsättningskriget mot Sovjet.
Det görs också klart att Sverige kunde vara långt mer tillmötesgående än vad nöden krävde. Att höga svenska militärer gjorde studiebesök hos segerrika tyska trupper i Frankrike eller att Tyskland bjöds in att delta i Finnkampen 1940 är allt annat än smickrande delar av den svenska andravärldskrigshistorien.
Samtidigt är SVT mycket måna om att lyfta fram talrika enskilda människor som agerade annorlunda. De frivilliga i finska vinterkriget, flyktingarna som togs emot och de norska motståndsmännen som erbjöds skydd på rätt sida av den långa gränsen.
Utrymmet de goda exemplen ägnas skapar en underliggande moraliskt uppbygglig berättelse. Ett korrektiv till den eftergiftspolitik som praktiserades fram till att de allierade fick entydigt övertag på slagfältet och den fulla vidden av Nazitysklands förintande krigföring blev tydlig för allt fler. Detta och inte samlingsregeringens schackrande är det egentliga Sverige, antyds det åtminstone.
Det finns goda poänger med att framställningen inte är entydig. Den påminner därmed om att historien sällan är så svartvit som vi önskar, men också om att den alltid är resultatet av människors aktiva val.
Samtidigt lämnas tittarna tämligen ensamma och utan verktyg att värdera dramats detaljer och sammanhang. Att de källkritiska problem (tendens, tidsfaktor och representativet) som alltid är förbundna med användandet av dagböcker och andra personliga vittnesmål inte dryftas må vara hänt, men en mer omfattande och konkret kontextualisering hade behövts:
Hur stod sig Sveriges beredskap i jämförelse med grannländernas 1939? Hur mycket järnmalm exporterades egentligen till Tyskland och vad användes den till? Hur såg valresultateten för de svenska nazistpartierna ut under krigsåren och hur många var medlemmar i olika tyskvänliga sammanslutningar? Skilde den svenska flyktingpolitiken ut sig från den som fördes av andra neutrala länder?
Frågor av detta slag hade gjort det lättare för tittarna att förstå och förhålla sig till det förflutna. Då svaren dessutom finns tillgängliga i historikern Klas Åmarks standardverk ”Att bo granne med ondskan”, där han resonerande sammanfattar egen och andras omfattande forskning om Sverige under andra världskriget, går ett tillfälle till folkbildande fördjupning förlorat i onödan. Det är särskilt synd då förhållningssättet till Nazityskland sedan några år utgör ett centralt inslag i det svenska kulturkriget.
SD-företrädare och andra delar av ytterhögern försitter inte ett tillfälle att – med häftigt tillspetsade hänvisningar till rasbiologiska institutet, J-stämplar och permittenttrafik – utmåla Per Albin Hanssons socialdemokrater som de verkliga nazisterna. Det simpla försöket att relativisera det egna extrema politiska arvet har i sin tur fått vissa vänstersinnade intellektuella att förvandlas till eftergiftspolitikens reflexmässiga försvarare. Det är intressant och ironiskt då den offentliga kritiska diskussionen av Sveriges undfallenhet initierades från vänster på nittiotalet av Maria-Pia Boëthius med boken ”Heder och samvete”.
Genom att vara både estetiskt elegant, emotionellt engagerande och enerverande intetsägande mäktar ”Sverige och kriget” inte med mycket mer än att bekräfta redan existerande och motstående uppfattningar. Det är ett lika samtidstypiskt som lite eftersträvansvärt sätt att skildra historien på.
