En förlorad tid, och vi lärde oss ingenting
”This England” får covid-åren att komma tillbaka
Tv-serien This England har fått uppmärksamhet för Kenneth Branaghs pricksäkra tolkning av Boris Johnson. Håret, mimiken, gångstilen – allt sitter, han lyckas spela en larger than life-personlighet utan att det blir överspel, det är väldigt skickligt. Men när jag tittar på serien är det en annan skildring som påverkar mig mer: den av coronapandemins inledning.
Serien är ett slags dokudrama inifrån den engelske premiärministerns kansli (och hem) då för 2,5 år sen, när ett virus gick från att vara ett inslag i korta rapporter om en ny influensa i Kina till att lamslå hela Europa. Trots att vi nu sitter med facit på hand lyckas manusförfattarna Michael Winterbottom och Kieron Quirke ändå skapa spänning med hjälp av den aningslöshet som till en början rådde – en given dag i mars 2020 hade 17 britter testat positivt men i själva verket bar redan tusentals på viruset. Vardagliga bilder från en trång tunnelbanevagn, en fotbollsstadion eller en pub blir rena skräcken – för att inte tala om när man får följa en man som jobbar på ett äldreboende, som sen går hem och hostar.
Att titta på This England skapar en sorts overklighetskänsla i mig. Att det där verkligen hände? Det är inte ens ett år sen restriktionerna lyftes här i Sverige men det känns så väldigt mycket längre sen. De två pandemiåren flyter ihop till ett, jag har svårt att placera något som hände då i tid, har inget att hänga upp det på. Det var en hemsk tid, förlorad tid. Tv-serien påminner mig om något jag bara vill lägga bakom mig.
Att känna så som individ vill jag hävda är mänskligt. Men som samhälle? Ju mer jag tittar och påminns, desto konstigare tycker jag att det är att vi bara sopat pandemin under mattan. Inte bara sjukdomen i sig, som dödade så många och som en del fortfarande lever med sviterna av, utan ännu mer alla de brister i samhället som blottlades. Hur sjukvården körde slut på personalen. Den otillräckliga äldrevården. Beredskapslagren som inte fanns. Hur svårstyrt landet på nåt sätt blev, med regioner som gick sin egen väg.
Coronakommissionen lämnade sin slutrapport i februari i år men den sjönk snabbt undan, ingen verkar intresserad av att dra några politiska slutsatser av den största hälsokrisen på åtminstone en generation. I den valrörelse vi just genomlidit hördes inte ett knyst om saken. Det har visserligen uppstått nya kriser att hantera – elen, inflationen, Putins krig – men den kollektiva förträngningen av pandemin är olustig. Har vi lärt något alls?
Förresten, när Coronakommissionen lade fram sin rapport så hade ”drygt 15 000” svenskar dött i pandemin. I dag, åtta månader senare, är siffran drygt 20 200.
Fotnot: ”This England” visas på Viaplay.
