Det finns nästan inget jag gillar med julafton
Det enda jag vill behålla är Jussi Björling
Jag slipper i alla fall oroa mig för att bli fet. (Eller fetare.)
Det är en av fördelarna med att inte gilla julen.
Jag är ”inte så förtjust” i den, brukar jag säga. Det är en eufemism.
Jag är på väg ut ur Stockholm, två pluppar sätesvärme, tre blir för varmt. Jag passerar Karolinska och lyssnar på Ramones: ”Merry Christmas, I don't want to fight tonight”.
Jag firar knappt i dag, och ägnade mig inte heller åt någon ”uppesittarkväll” (vad är det ens för trams) i går, jag proppar inte i mig massa ”goda” rester i morgon (rödbetssalladen är inte särskilt spännande dag två och det vet du). Så jag kanske lägger på mig lite mindre, det är en seger i sig.
Mellan Gävle och Söderhamn ligger Rasta Hagsta och jag tänkte stanna där och äta pannbiff med stekt lök på väg upp till mamma i Sundsvall. Men på julafton är det stängt och jag får hitta något annat.
En varmkorv på OKQ8, nej två.
För mig betyder det ingenting, själva firandet, men jag vill ändå vara med mamma på julafton. Den är väl inte så viktig för henne heller men det är viktigt att vi ses. Det är den enda glädjefyllda funktion julen har för mig.
Tillbaka i bilen med en ketchupfläck på ullrocken. En långtradare tuffar på i knappa 80 kilometer i timmen och blockerar framkomligheten på 2+1-vägarna.
Jag lyssnar på Jussi Björlings O helga natt och känner hur tårarna rinner längs kinderna. Det är inte julen som gör det utan hans oändliga röst, den enda andliga upplevelse jag återknyter till varje vinter.
När jag får chansen att köra om lastbilen är blicken grumlig och vattnig av gråten, vägen är illa plogad och antisladdsystemet blinkar åt mig från instrumentpanelen.
Det är 200 meter kvar tills två återigen blir en och jag accelererar för att slippa hamna jämsides med en brunsnösmutsig Kia Nero när filerna går ihop. Det går bra den här gången.
Jag tankar otidsenligt med bensin på Circle K i Gnarp
Där och då är jag lugn och glad: ”Och hoppets stråle går igenom världen. Och ljuset skimrar över land och hav.”
Min katt ligger hemma ensam, det går inte att få fatt på kattvakt över jul, alla ska hasta runt till olika familjer och släktingar på olika adresser och stämpla in och stämpla ut och lämna över skitdrömmar i paket för 4 000 spänn till barn som bara vill bli höga på att få. ”Where is Santa at his sleigh? Tell me why is it always this way?” Det är Ramones som undrar igen. Jag måste tillbaka hem i morgon igen, det är djurplågeri annars.
Jag kommer ihåg när jag var liten och fick en leksak som var ett slags parkeringshus med olika bilar och andra tillbehör, jag gick på adrenalin, slet upp paketet och ryckte och rev och hade sönder skiten direkt, på ren entusiasm. Det är ett av mina första minnen. ”I want a brand new car, a twangy guitar. A cute little honey and lots of money”, sjunger The Sonics. Jag byter låt.
Min kompis har precis kommit ut från fängelset och firar på sitt behandlingshem. Jag tankar otidsenligt med bensin på Circle K i Gnarp. Jag tänker på när pappa satt i fängelse och vi firade utan honom. Då var jag så glad för att julen är så oviktig för mig. Jag tänkte att jag hade varit mycket mer ledsen annars.
Jag är framme hos mamma och jag har det bra. Äter sen lunch (risgrynsgröt) och middag (julmat, ska jag behöva skriva ut det?). Vi pratar och det tycker jag om.
Vi ska inte gå på midnattsmässan i kväll. Jag gillar den egentligen, det är mysigt att höra lögnerna om jesus och att lyssna till psalmerna. ”Ett offer på korsträdets stam, att dö för vårt syndiga släkte och föra rättfärdighet fram.” Guds son, lika högt värderad som en nyskjuten djurparksschimpans. Rättfärdighet, absolut, tack så mycket.
Nej, orkar inte gå dit, mamma insisterar inte, det är för kallt. Vi äter ost och kex och dricker lättöl i stället.
Snart har jag glömt den, julafton och julen, och slipper tänka på den, vara medveten om att den finns
Vi super inte på jul. Det är skönt, trots allt. I andra hem är julen ofta alkoholistens stora dag, det är hen som är kung då, det enda normala dryckestempot är att börja tidigt och hålla på hela dagen, tills man domnar bort. Normalkonsumenten får anpassa sig på högtidsdagen.
”Den späda rosen fina, som doftar salighet, i mörkret skall den skina, besegra dunkelhet.” När jag åker hem i morgon är det ljusare än i torsdags. Två minuter till har vi fått i Stockholm. Jag kommer att köra fortare tillbaka för att vara närmare dem, närmare ljuset, även om det innebär en högre risk på vägarna.
Julen kommer att vara bakom mig och när magen kurrar i brist på senapssmorda skinkmackor och tandlossningsknäck kommer jag att vara glad, för att julen är över och för att jag kommer att vinna ett par minuter varje dag.
För att jag inte blev fet. (Eller fetare.)
Snart har jag glömt den, julafton och julen, och slipper tänka på den, vara medveten om att den finns. Ett bra tag.
Jag kommer att parkera i garaget, ta hissen upp och kliva in i min lägenhet och vara nöjd med beslutet att inte julpynta i år heller.
Det enda jag behåller är Jussi Björling och O helga natt.
”Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.”
