Varför leder en pr-byrå kultursidornas samtal?
Tre av Sveriges största kultursidor har skribenter från samma kommunikationsbyrå
Varför tar tre av Sveriges största kultursidor in skribenter från en och samma pr-byrå?
I flera år har kommunikationsbyrån 500 Stockholms grundare Love Bonnier skrivit texter för Expressen Kultur. Delägaren och vd:n Casper Törnblom skriver sedan en tid tillbaka texter för SvD Kultur. Och nyss presenterades byråmedarbetaren Laura Ingemarsson som ny skribent för Göteborgs-Postens kultursida.
500 Stockholm är verkligen happening. Så sent som i februari utsågs de till ”Årets byrå i pr & kommunikation”. Själva beskriver de sig som specialister på ”att förstå och verka i det nya medielandskapet och förstå bryggorna och samspelet mellan media, näringsliv, kultur och politik”.
Tidigare har de arrangerat stort partaj i Almedalen, varit med och fixat festerna i samband med Stora journalistpriset och ordnat events för kulturjournalister och författare i samband med bokmässan. Alla kommer, alla vill vara med. Även jag har bjudits in till deras kalas och tackat ja.
När jag missat tillställningarna har det inte berott på ovilja eller varit ett viktigt ställningstagande mot pr-branschen utan handlat om rena kalenderkrockar. Och problemet är förstås inte heller att en pr-byrå fixar pr-grejer för sina kunder. Jag har också, i transparensens namn, träffat flera av byråns företrädare i privata sammanhang. De verkar alla vara utmärkta personer: smarta, trevliga och roliga.
I mitt instagramflöde dräller det av opinionsbildare, kulturskribenter och prisbelönta reportrar som minglar med 500 Stockholm, många har tjusats. Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt kallade detta för ”klägget” och beskrev det som ”en smet av makthavare inom media och politik som umgås privat”. Klägget existerar.
Den senaste tiden har byrårösterna Bonnier, Törnblom och Ingemarsson samtliga skrivit om AI på sina kultursidor, med lite olika utgångspunkt.
Men varken jag eller andra läsare kan vara trygga i att ämnesvalet inte har något att göra med 500 Stockholms relationer till eller uppdrag från byråkunder. Bland byråns uppdragsgivare finns konsultbolaget Cupole, ett bolag som enligt sin hemsida bland annat arbetar för en omvandling av sjukvården där AI och annan teknologi ersätter befintliga arbetsformer.
En annan kund är ett e-handelsföretag, som utöver intressen i teknikutveckling och digitalisering nyligen ordnade ett frukostevent om AI:s roll i utvecklingen av branschen. Det finns fler exempel i kundbasen. Och redan misstanken att det tas kommersiell hänsyn när kommunikationsbyrån skriver kulturtexter är minst sagt problematisk.
Att en pr-byrå finns representerad på en kultursida – okej, konstigt, men det må möjligen vara hänt. Att två olika kultursidor har skribenter från samma byrå – riktigt illa. Men att tre av de största kultursidorna i landet samtidigt har varsin röst från samma byrå – det är faktiskt fullständigt absurt.
Sverige är i dag ett land där makthavare omärkligt glider mellan olika maktsfärer på ett sätt som sticker ut i jämförelse med andra länder. De hoppar mellan förtroendeuppdrag och bolag inom välfärden, försvarsindustrin eller tech-sektorn. Vem som gör vad – och i vilket ärende – har blivit allt mindre tydligt. ”De byter tjänster med varandra. Det är ett klägg, de kliar varandra på ryggen och växer gemensamt upp”, för att återigen citera Håkan Juholt.
Kan kulturcheferna Lisa Irenius, Victor Malm och Johan Hilton veta säkert om byråns kundrelationer medvetet eller omedvetet spiller över på kulturartiklarna?
Frågor som rör AI och digitalisering hör till vår tids största. Kapitalstinna intressen sätter i stor utsträckning ramarna för vår förståelse av dessa fenomen. Vilken demokratisk kontroll som ska finnas avgörs här och nu. Här på kultursidan har vi tidigare skrivit åtskilligt om just detta, Mattias Beijmo har pekat ut en rad aktörer och individer som på ett lagom skumt sätt använder sitt politiska kapital eller renommé som opinionsbildare i frågor som rör techbranschen och den digitala utvecklingen.
Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta varför en pr-byrå ska beredas redaktionellt utrymme och få leda det offentliga samtalet inte bara i allmänhet, utan om AI-utvecklingen i synnerhet.
Problemet avhjälps dock inte om nämnda byråröster slutar skriva om AI på kultursidorna, det är bara ett tydligt exempel som visar varför upplägget måste ifrågasättas.
Kan kulturcheferna Lisa Irenius, Victor Malm och Johan Hilton veta säkert om byråns kundrelationer medvetet eller omedvetet spiller över på kulturartiklarna? Naturligtvis inte.
Och om inte texterna påverkas av kunderna så är det rimligen tvärtom: uppdraget att skriva kulturartiklar genererar nya kunder, eller stärker affären med befintliga. Jag vägrar tro att det är tidningarnas knappa frilansarvoden som lockar heltidsarbetande byråchefer att skriva kulturtexter.
På ett sätt är utvecklingen begriplig. Kulturredaktioner är små, stressade och har begränsade resurser. Kommunikationsbyråer har pengar, resurser, mer tid att tänka och idéer som behöver basuneras ut. Har de dessutom kanonfester för mediefolk och ett stort nätverk, ja, då ökar risken att redaktörer inte ser möjliga intressekonflikter och problem.
500 Stockholm grundades med planen att hitta projekt som ”ligger i gränslandet mellan olika sfärer, som till exempel opinionsbildning, marknadsföring och affärsutveckling”.
Allt tyder på att de har lyckats.
