I krisens London fryser de fattiga till döds

Av Elina Pahnke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det är utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”, skrev Stig Dagerman i ”Tysk höst”. Och det är politik som gör att vissa går hungriga medan andra alltid har mat på bordet.
I en artikelserie om mat, makt och motstånd sätter sig Elina Pahnke till bords, äter och samtalar med utgångspunkten att hunger inte är slumpartad – och att alla ska äta.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ingen har råd att bo i centrala London, så de arbetande människorna sätter sig på tunnelbanan som påstås ha byggts enligt dödens logik: där den borde vara rak svänger den, eftersom jorden är fylld av skelett som staplats på hög under pestens år. De underjordiska tågvagnarna gnisslar som om liken själva rest sig upp för att be om nåd. Pendlarna låter sorgesången gå obemärkt förbi, de har sina egna problem att tänka på.

Om dödens pris är en ryckig tunnelbanelinje står de överlevande för alla övriga kostnader.

Den här vintern har allt fler britter tvingats välja mellan hetta och att bli mätta.

I de undermåligt isolerade husen stänger människor helt enkelt av värmen för att de inte har råd att betala räkningarna. En pensionär frös nyligen ihjäl i den lilla staden Bury, efter att ha tillbringat årets kallaste månader i ett nedkylt hus.

Kylan här äter sig in under huden och sprider sig som ett faktum. Även i de uppvärmda husen ligger temperaturen någonstans vid retliga 18 grader, nog för att ta sig genom dagen men otillräckligt för att fullständigt skaka av sig utomhusluften i mars. I fjol svarade elbolaget Eon på de höga elräkningarna genom att skicka hem strumpor till hushållen. What the bloody hell, svarade en arg kund på twitter.

I George Orwells roman “Nere för räkning i Paris och London”, som nu ges ut i nyutgåva, driver huvudpersonen runt i 30-talets London utan en penny på fickan och försöker hitta någonstans att sova om nätterna. På härbärgena ligger de fattiga så nära varandra att de fläktar varandras ansikten med sina andedräkter, men i kyrkan kan man alltid få en kopp te. Ändå undviker de hemlösa platsen, där de avkrävs bön och bikt för att värma sina strupar.

Nu har kyrkorna återigen börjat öppna upp för de behövande. På nätet finns en karta över alla platser som erbjuder en varm stund. I St Johns kyrka i stadsdelen Hoxton delar de ut soppa och bröd till de hungriga varje onsdag. Här finns inget motkrav för lunchen, man behöver inte be till Gud men kanske ber man om pengar, för här kan man också i bland få bidrag till att betala sin elräkning.

På andra sidan stan, i sydvästra London, kommer kylan och knackar på en fredag runt lunch. En autistisk man i sextioårsåldern ska vräkas i dag, efter att hans hyresvärd dött och arvtagaren bestämt sig för att sälja huset.

Kronofogden har blockerat ingången till hans källarlägenhet. De har dykt upp innan avsatt tid och när aktivister från London Tenants Union, ett självorganiserat fack för hyresgäster, dyker upp för att protestera mot vräkningen är det redan försent.

Ingen släpps in och den snart bostadslösa hyresgästen vill heller inte gå ut, han har bott här i 15 år och är livrädd för den uniformerade grupp som slagit in hans dörr.

En granne passerar och frågar vad som pågår. Aktivisterna, som inte annat kan göra än att bevittna hur allt tas ifrån mannen – taket över huvudet, det hem han skapat åt sig själv i kristid – förklarar vad som pågår.
– Så fruktansvärt, säger grannen.

De som inte tillhör den allt större skara britter som blir vräkta eller söker sig till matbanker möts i stället av tomma hyllor i livsmedelsbutikerna. Kunderna uppmanas nu till ransonering.
– Vad är poängen med att vara världens sjätte största ekonomi om man inte kan få tag på en tomat? utbrister Marcus Barnett under en tågresa till Wimbledon.

Han är pressansvarig på CWU, det brittiska kommunikationsfackförbundet, och ska presentera mig för Greg Charles, brevbärare och facklig representant. Om Greg Charles äter tomat är det som smaktillsättning i lunchkoppen med färdignudlar som han avnjuter klockan nio på morgonen.
– Kan inte bli billigare, ett pund och tio pence.

Han har arbetat på Royal mail i nästan 30 år, så länge att han minns när brevbärarna fortfarande hade sin egen matkantin och eftermiddagen bröts upp av flera raster. Nu består arbetsdagen i stället av en enda lång körning utan tillgång till toalett och kantinen har bytts ut mot ett vanligt rum dit arbetarna får köpa med sig mat. Det blir McDonalds för många, eller mackor och nudlar om man heter Greg Charles.

Under det senaste året har priserna för mat, bensin, kollektivtrafik, el, gas, lån, nöjen och boende gått upp.

Men det finns en prislapp som inte förändrats nämnvärt, där de dyrare utgifterna inte kompenseras med högre intäkter: Kostnaden för arbete.

I somras bromsade transportarbetarna och tunnelbanans konduktörer sina tågvagnar.

Strax därefter la brevbärarna ner sitt arbete.

Så länge det bara var de allra mest stridbara facken som strejkade var det relativt enkelt för medier och politiker att svartmåla dem. Man kunde till exempel påstå att de inte hade något stöd hos folket, eller så kunde man göra som programledaren Susanna Reid i tv-programmet Good Morning Britain, som frågade Mick Lynch, ledare för transportfacket, om det verkligen var rimligt att konduktörerna skulle ha högre lön när andra yrkesgrupper slet mer för mindre. Se på sjuksköterskorna, sa Susanna Reid, varför ska ni ha mer betalt än dem?

Sedan gick sjuksköterskorna ut i strejk.

Och sedan lärarna, tjänstemännen, ambulansförarna och stora delar av den privata sektorn.
– Jag är femtio, har arbetat sen jag var sexton. Jag har aldrig varit med om att så många strejkar samtidigt. Det är en rörelse, men den är samtidigt väldigt rörande, säger Greg Charles och fortsätter:
– Alla känner exakt likadant. De som betalar för krisen har inte skapat den.

Han hostar medan han pratar, en torrhosta som aldrig tycks vilja försvinna.

Alla Londons lungor verkar ha punkterats den här vintern, men ett år efter att corona-restriktionerna tagits bort reagerar ingen längre på det eviga rosslandet.

Pandemin gör sig i stället påmind på andra sätt.

Polly Smythe, journalist som bevakar arbetsmarknadsfrågor för vänsterplattformen Novara Media, beskriver hur många arbeten blev tyngre under nedstängningen. När man väl öppnade upp, och allt inte längre var på liv och död, fortsatte många arbetsgivare sin profitjakt och överbelastade arbetarna som redan var slutkörda efter att ha fått landet att gå runt.
– Cheferna vande sig vid att få ut mer av sina arbetare och ville fortsätta driva sina arbetsplatser på det sättet.

Det har funnits strejker tidigare, men de har inte sammankopplats till den politiska rörelse som nu tar plats i brittisk offentlighet. Nu talar de arbetande människorna med samma hungriga mun om nedskärningspolitikens konsekvenser: Under det senaste året har antalet barn som lever i fattigdom fördubblats. Var femte hyresgäst ligger efter med hyran. Landet har fler matbanker än någonsin.

Detta i ett land där allt är villkorat; där skollunch bara erbjuds barn vars föräldrar ligger under en viss inkomst, där universitetsstudier förbehålls de välbeställda eller de som kan belåna sig för resten av livet. Här är till och med ambulansen villkorad: 500 personer dog förra året för att den inte kom fram i tid. Samtidigt skrattar aktieägarna hela vägen till banken – de tio rikaste procenten äger 230 gånger mer än de tio fattigaste.

Prisökningarna måste därför förstås som den sista droppen i permanent kris: fattigdomen har inte uppstått nu, men förståelsen för de bakomliggande orsakerna har förändrats.

Regeringen har svarat på kostnadskrisen – med att introducera nya fackfientliga lagar. De har bland annat föreslagit att arbetsplatser måste bemannas på en miniminivå även under strejk – ett förslag som gör total arbetsnedläggning omöjlig. De har också sett till att de strejkande arbetarna kan ersättas med inhoppare från bemanningsföretag. Men även om den konservative Rishi Sunaks regering velat sätta hårt mot hårt, har den långsamt behövt vika sig och förhandla med delar av fackrörelsen.

Det som först såg ut som branschspecifika protester har under vintern formats till gemensamma krav. Fackföreningar och oppositionspolitiker har gått ihop under parollen: Enough is enuogh.

Zarah Sultana, parlamentsledamot för Labour, är en av de som ställt sig bakom kampanjen.
– Vi organiserar arbetande människor mot det som måste ses som en av de största attackerna på vår levnadsstandard någonsin. Strejkerna är ett svar på att de rikaste forsätter att ta ut vinster. På att vi har rekordmånga miljardärer. Det här är en ilska som byggts upp under lång tid, säger Zarah Sultana. Hon befinner sig en timme norr om London, utanför en arbetsplats som till gjorde storvinster när samhället stängdes ner.

Bredvid henne står Darren Westwood.
– Om Jeff Bezos tar fram en karta och googlar Meriden, och tittar lite åt sydost, kommer han att se Coventry. Den här staden är känd för många saker, upploppen mot Thatcher 1990 startade här. Och nu är vi kända för att vara det första Amazonlagret som strejkar i Storbritannien, säger Darren Westwood.

Han har arbetat på Amazon i tre och ett halvt år och i morse gick han upp klockan tre för att ta morgonskiftet i strejkvakten. Darren Westwood är omgiven av företrädare från facket GMB och lagrets arbetare som värmer sig vid en eldtunna.
– Jag kunde inte sova mer än en timme i natt, det här är som julafton för mig. De här människorna är de största hjältarna jag träffat.

Amazonarbetarnas krav är att deras nuvarande timlön på 10,50 pund ska öka till 15, men för att det ska bli möjligt att etablera fackföreningen på lagret behöver de organisera fler personer. Den här dagen stoppar de alla bilar som är på väg in till sitt skift.
– Jag frågar dem om de vill ha mer pengar. Och säger de nej säger jag okej, vilken välgörenhetsorganisation ska vi skänka dina pengar till när vi vinner? säger Darren Westwood och ler.

Tillbaka i huvudstaden har brevbärarna, som tidigare jobbade in sina raster, börjat samlas kring tidiga luncher i det som inte längre är en matkantin för att planera hur de ska hålla rörelsen vid liv. Lärarna, en yrkeskategori som tidigare dragit sig för att strejka, har också möte i en föreningslokal där det bjuds på lunchmackor.
– Vi måste sluta vara så brittiska. Det känns kanske obekvämt att ifrågasätta era kolleger när de bryter strejken. Men vet ni vad som också är obekvämt?

Ethan Saunders talar till lärarna som samlats i rummet.
– Att vara fattig.

Lärarna har just demonstrerat längs Islingtons gator, där de sjungit om premiärminister Rishi Sunak, just nu hatad av de flesta, om de överhuvudtaget minns vem som styr landet. Lärarna klappar och sjunger: Oh Rishi you’re so tight, you’re so tight you make us strike, hey Rishi! och ackompanjeras av dubbeldäckarna som tutar och hejar på när de passerar. Jeremy Corbyn, tidigare partiledare för Labour, är här för att tala till folkmassan.
– Rishi Sunak menar att er lön driver på inflationen. Men vänta nu… ni har ju inte haft någon lönehöjning!

Jag frågar Corbyn hur han hade förklarat situationen i Storbritannien om en utomjording kom på besök, eller kanske bara en svensk journalist, och han svarar att regeringen vägrar hantera den brittiska ojämlikheten.
– Det enda sättet för arbetarna att åtminstone hålla takt med kostnadsökningarna är att gå från ord till handling.

Det är mars i ett land som hittat ett gemensamt språk för motståndet.

I Sverige återfinns samtidigt samma kostnadskris och samma fackliga förhandlingar.

Just nu pågår avtalsrörelsen, där arbetarförbundens ledare, likt de brittiska facken, hade kunnat säga att nu är det nog.

I stället säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall följande: “Vi tror inte på nån idé om att kompenseras för en hög inflation”.

Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog stämmer in i påståendet om att det är de lågbetalda som bidragit till krisen snarare än deras chefer, och menar att “arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att inte driva upp inflationen”.

Allt ska tillåtas gå upp i pris, förutom kostnaden för arbete. Kanske skulle vi sluta vara så svenska kring saken och samlas på våra arbetsplatser över en lunch, denna potentiellt mobiliserande måltid som inte behöver handla om vad matlådan innehåller, och fråga oss själva varför våra fackliga företrädare säljer ut oss till reapris.

Och kanske skulle Säikkälä och Ingelskog behöva slå sig ner bredvid Londons arbetande människor en vanlig kväll, när de pustar ut över en öl på en bar runt hörnet från Brick Lane, gatan som är känd för sin indiska mat.

Här sitter en man och spelar piano, bläddrar bland notbladen på sin Ipad, spelar några toner och tittar sig omkring för att se om gästerna sjunger med. När de inte gör det byter han snabbt till något mer välkänt. En man med tatueringar i ansiktet önskar en låt: ”Folsom prison blues”. Hans rumpa vickar fram och tillbaka i takt med tangenterna. London har förvandlats till en gemensam kör.

”I bet there’s rich folks eating in a fancy dining car. They’re probably drinkin’ coffee and smoking big cigars.

But I knew I had it coming, I know I can’t be free.

But that train keeps on rolling. And that’s what tortures me.”

Utanför ska tågen snart stanna igen, när konduktörerna än en gång går ut i strejk.

Staden existerar för ett ögonblick, som något mer än materiell ansamling.

Pianomannen har publiken med sig, och spelar äntligen en låt från början till slut.