Det italienska valet är som Sverige på speed
Kulturen i fokus för den blåbruna svansen
Det enda parti i riksdagen som tycks se kulturpolitiken som avgörande för visionen av ett annorlunda Sverige är SD. I deras kultursyn underkänns all professionalism som inte gagnar svenskheten, det vill säga nästan all kultur de senaste hundra åren. Folk ska få bestämma själva vad de vill se och höra, så länge det gagnar svenskheten, och inte bli erbjudna sådant de inte visste att de ville ha. Övriga partier verkar se kulturpolitik som en icke-fråga så länge Astrid Lindgrens minne inte profaneras.
I Italien, som går till val i morgon är läget i mycket detsamma, med den stora skillnaden att den blåbruna svansen där är rödbrun och mycket mer högljudd och välorganiserad än SD:s stödtrupper. Samt att Astrid Lindgren heter Dante Alighieri.
Om Fusaros böcker är så löjeväckande som skribenterna på vänsterkanten menar, varför ges de då ut av de etablerade förlagen?
Man talar om en rödbrun trend i Italien sedan åtminstone tio år tillbaka. Där SD:s konservatism inte sträcker sig mycket längre än till 1973, ägnar sig delar av den italienska nationalkonservatismen åt riddarromantik, skråtänkande och idealisering av ett förkapitalistiskt lokalsamhälle, fritt från invandrare förstås.
Agendan sattes redan på 1980-talet av Umberto Bossi och Lega Nord, men till skillnad från de etablerade nationalkonservativa och smygfascistiska partierna i parlamentet, Fratelli di Italia och Lega, är gräsrotsrörelserna uttalat anti-kapitalistiska. De hänvisar till Marx och Engels i samma andetag som de hyllar fascistiska värden som styrka, krig och manlighet, vilket gjort termen rossobrunismo relevant.
En central gestalt i denna rörelse är filosofen och influencern Diego Fusaro. Eller ”filosofen” Fusaro som hans många kritiker brukar skriva. Men kanske syftar de där citattecknen mer på personen än författaren. En filosof som sätter sig i alla tv-soffor han kommer åt och dessutom livesänder på Facebook dagarna i ända skulle få problem med trovärdigheten även i Sverige.
I det läget uppstår vad Fusaro kallar en ”massans monolog” av falsk oenighet.
Om Fusaros böcker är så löjeväckande som skribenterna på vänsterkanten menar, varför ges de då ut av de etablerade förlagen? För att förstå saken bättre beställde jag en av hans mer omtalade böcker, Pensare altrimenti (Tänka annorlunda), utkommen och tryckt i flera upplagor på det anrika vänsterliberala kvalitetsförlaget Einaudi 2017.
Boken inleds med en osorterad katalog av oppositionella ur myt och världshistoria, från Adam och Eva (fast visst var det väl Eva som spelade huvudrollen – antalet kvinnor hos Fusaro är bortsett från Eva noll) via Socrates, Jesus, Luther, Lenin, Gandhi et al fram till dagens miljörörelser och anti-globalister.
Fusaro undersöker i de följande kapitlen om det finns något som förenar dessa annorlunda-tänkare. Och säger en del självklarheter som att det finns en skillnad i djup och intensitet mellan revolutionären och reformisten. Men också tänkvärda självklarheter som att demokratin är det enda styrelseskick som inte bara accepterar oenighet, utan som hämtar sin näring ur ett ständigt tankeutbyte mellan motstridiga världsåskådningar.
Det blev en stor snackis när Fusaros fästmö gick ut och berättade att hon fortfarande var oskuld.
Och det är här Fusaro menar att västvärldens demokratier i dag inte fungerar, samtidigt som han får allt svårare att ge en trovärdig verklighetsbeskrivning. Å ena sidan är allt tillåtet att säga eftersom den globala kapitalismen inte bestraffar människor med avvikande åsikter, å andra sidan finns inga fysiska möjligheter (hört talas om internet, tv, radio, tidningar?) att säga något annat än vad den globala kapitalismen vill höra.
I det läget uppstår vad Fusaro kallar en ”massans monolog” av falsk oenighet, falsk eftersom den inte har förstått Leviathans sanna natur. Som är profit, alienation och falsk konsensus. Fusaro refererar uttryckligen till Hobbes monster i sammanhanget.
Annars är i stort sett varenda tänkare i hans framställning vänster eller proto-vänster, alltså en för-marxistisk men med vänsteristiskt tänkande inte oförenlig filosof, typ Socrates. Det är mycket märkligt med en bok där så många vänsterfilosofer åberopas för att driva en tes som till stora delar sammanfaller med högerpopulismens paranoida föreställning om att ”vissa saker inte går att säga i det här landet” – alltså inte heller i Italien.
Det som skiljer Fusaros samhällsanalys från en Åkessons eller Chang Fricks är den centrala roll han tilldelar kapitalismen, och de radikala ställningstaganden detta tvingar honom till. Allt som kapitalismen och den därmed förknippade politiska korrektheten föreskriver måste han vara emot. Även sex före äktenskapet. Det blev en stor snackis när Fusaros fästmö gick ut och berättade att hon fortfarande var oskuld. I samma intervju berättar hon att de som goda ”sovranisti” (ung. nationalkonservativa) aldrig dricker coca cola eller äter sådant som cous cous, sushi eller paella, utan håller en strikt italiensk diet.
Sedan Pensare altrimenti kom ut för fem år sedan har Fusaro fortsatt att spruta ur sig böcker (bara 2018 kom fyra stycken, samtliga på stora, ansedda förlag), suttit i ett otal tv-soffor och uttalat sig i ett otal ämnen – erotik, ryska revolutionen, Fichte. Han har även närmat sig och fjärmat sig från det nyfascistiska partiet CasaPound (som refererar till såväl Mussolini som Marx i sin retorik) samt bytt namn på och nyligen lämnat det politiska parti han själv var med och grundade 2010 (Vox Italia, sedermera Ancora Italia) efter att en av medgrundarna uttryckt sin beundran för Donald Trump.
CasaPound är värt ett eget kapitel. Den Pound som namnet refererar till är den amerikanske poeten och Mussolinibeundraren Ezra Pound (1885–1972), en av USA:s mest inflytelserika poeter under 1900-talet, mentor till nobelpristagaren T.S Eliot innan han försvor sig till fascismen på antikapitalistiska snarare än nationalchauvinistiska grunder.
Partiet, som inte deltar i helgens val, ägnar sig åt motbjudande rasistiska aktioner ena dagen och konferenser om Che Guevara nästa. Rörelsen startade i samband med en husockupation i Rom 2003 och har en utpräglat ungdomlig framtoning, med hårdrock, memes och serietidningsestetik. Ideologiskt står de nära Fusaro även om deras kritik av nyliberalismen är mindre ryssvänlig och antiamerikansk. Fokus är på sociala reformer för ”riktiga italienare” och utträde ur EU, en hjärtefråga även för Fusaro.
I förra valet fick CasaPound mindre än 1 procent av rösterna och Fusaros parti Vox Italia ännu mindre. Ändå får Fusaro och CasaPound oproportionerligt stort medieutrymme, genom spektakulära aktioner (CasaPound) och idog närvaro i sociala medier (Fusaro). Fusaro säger sig vara varken för eller emot Putins krig i Ukraina, men hävdar i flera vloggar att kriget är den internationella amerikanskt orkestrerade storfinansens fel, och att Putin och Kina utgör de sista bastionerna mot den senares globala dominans.
Det är lite som att lyssna på en inkrökt kpmlr:are på 1970-talet, fast på speed och med filosofihistorien i ryggen. Jimmie Åkesson skulle knappast känna sig bekväm i Fusaros sällskap, den senare är trots allt intellektuell, och referenserna till Marx skulle nog lämna honom perplex, men i övrigt är de samma andas barn, förmenta uttolkare av vanligt folks missnöje med pk-elitens ränksmiderier. Vem vet, kanske kommer de att stöta på varandra på någon konferens i Ungern eller Ryssland framöver.
Lars Hermansson är författare och kritiker på Kulturnytt, Sveriges radio
