Stalin är inte här och kan inte försvara sig
SR:s vaksamhet riskerar att slå över i paranoia
I morse bjöd P1 Morgon in två konstkritiker för att diskutera årets valaffischer. Linda Fagerström och Dennis Dahlqvist är båda namnkunniga och rutinerade och jodå, de hade en hel del att säga om plakaten. Rent allmänt är de ”slätstrukna och ängsliga”, sa Fagerström, ”amatörmässiga”, enligt Dahlqvist.
Så kom de in på de enskilda partiernas affischer. Linda Fagerström nämnde den där Moderaternas Ulf Kristersson till synes klippts in på attentatsplatsen på Drottninggatan 2017, med en bukett blommor i handen. Hon sa att hon ansåg det ”cyniskt att utnyttja denna fruktansvärda händelse” för partipolitiska ändamål.
Appappapp! Här bröt studioreportern in och påpekade att Moderaterna antagligen inte skulle hålla med om att det var cyniskt. Nej?
Nåväl, diskussionen fortsatte och Dahlqvist tog upp bilderna på Nooshi Dadgostar. Olyckliga, menade han, eftersom de tydligt går i den socialrealistiska konstriktning som många förknippar med Sovjet och Stalin. Vänsterpartiet kämpar ju för att slippa kopplingar till sin historia så varför påminna om Stalin, frågade han sig.
Hallåhallå! Studioreportern invände igen: ”Nooshi Dadgostar skulle förstås inte hålla med om att hon blickar bakåt mot stalinismen” och ”Det är du som läser in den framställningen”.
Alltså, det var väl för att göra just det som Dahlqvist och Fagerström var inbjudna? För att sätta i sammanhang och ge professionella omdömen. Man behöver inte hålla med men det är vad en kritiker gör.
Dessa replikskiften grundar sig förstås i den allt mer påtagliga ängsligheten inom public service, rädslan att det ska uppfattas som om de tar politisk ställning. Det är begripligt men vaksamheten riskerar att slå över i ren paranoia.
Alternativet är väl att bjuda in partierna direkt och helt enkelt låta dem redovisa hur deras affischer ser ut. Nu är inte SR här och kan försvara sig men jag säger det ändå: det skulle bli pisstråkig radio.
