Åsa Linderborg: Hans lins var öm och vänlig
Internationellt är Lennart Nilsson mest känd för sin dokumentation av teknikutveckling och liv som blir till. Minst lika anslående är hans arbetsplatsskildringar.
Lennart Nilsson fångade människor som var mitt i sitt arbete, i situationer som inte var något särskilt för dem men som får betraktaren att häpna.
Såsom arbetarna, utan skyddsanordningar, som bygger Skanstullsbron, Stockholms högsta. Fotona för tankarna till de ikoniska bilderna av de lunchande arbetarna på Rockefeller center, men skillnaden är att de här inte är fejk, de är på riktigt.
När han plåtade byggjobbarna i toppen av Johannes kyrka tvingades han klättra ner med bara en hand, i den andra höll han sina kameror.
Lennart Nilsson har fångat banktjänstemän, läkare, skogsarbetare, fiskare och restaurangpersonal. Toreadorer och de som sedan tar hand om kadavren – fyra tjurhuvuden i blodiga korgar.
Han var lika intresserad av män som av kvinnor. Mejeristerna på mjölkcentralen, barnmorskan i Arjeplog, tidningsbudet Cay som med en tjugofem kilo tung kasse kryssar fram mellan hästar och trashankar på Brunkebergsåsen. Frälsningsarméns slumsystrar som jobbar på Kungsgatan bland raggare och förtappade.
En oförglömlig bild är kvinnorna som för hand skurar Stockholms central varje natt.
Kameran hittade även det fina folket, finansmännen och premiärlejonen på Berns, skådepelarna, musikerna, författarna, konstnärerna. En teater i sig är kungahuset, som han lyckades få att slappna av.
Lennart Nilssons lins var öm och vänlig. Mannen som höll i kameran var humanist och humorist, egenskaper han måste haft från början eftersom han tidigt kom närmare sina objekt än kanske någon annan. 1949, blott 27 år gammal, fick han förtroendet att dokumentera en lobotomering vid Beckomberga och en fasaväckande spännbältning.
Han fick stiga in hos en kvinna på Södermalm som misshandlats av sin man.
De flesta bilderna publicerades i saliga Se och Vecko-Journalen. Det var på den tiden fotojournalistiken var urstark, televisionen var inte ens uppfunnen, folk törstade efter bildmaterial. I dag ska en bild inte ta större plats än en tredjedel av en mobilskärm.
Lennart Nilssons bilder från de medicinska och tekniska disciplinerna är givetvis också enastående, men där arbetar han mer som vetenskapsman; objekten blir konstruerade med nästan kylig precision.
Lifes chefredaktör - det var i Life som Lennart Nilsson först publicerade sina fosterbilder – har kallat honom för en av de största journalisterna genom tiderna. Han kunde gå över gatan och komma tillbaka med ett mästerverk.
Och det är journalisten i Lennart Nilsson som gör honom mästerlig. Det gäller för en fotograf inte bara att fånga ögonblicket, man måste också hitta och förstå sitt motiv. Lennart Nilsson hade en berättarlust som blev helt genial genom en långt driven perfektionism. En cirkusjonglör tvingades snurra sina tallrikar i två dagar innan han var nöjd. En bra fotograf har alltid större tålamod än de som ska förevigas.
Lennart Nilssons gärning finns samlad i två praktverk som, det vågar jag påstå, varje läsare vårdar närmast hjärtat: Lennart Nilsson – Hans livs bilder (Albert Bonniers förlag) och Lennart Nilssons Stockholm (Bokförlaget Max Ström). De förtjänar ett raskt nytryck, så att alla kan förlora sig i miljöerna och människorna så som världens främsta fotograf såg dem.
