Hundra år av klubbkänsla på Stockholms Spritmuseum

Utställningen egentligen ett alldeles ypperligt tv-program

Robert Fux som Zarah Leander på Spritmuseum i Stockholm. Foto: Per 
Myrehed

Det är en ganska imponerande samling gäster som trängs på Djurgårdens Spritmuseum under vernissaget för ”Klubbkids under 150 år” som den lilla utställningens fullständiga titel lyder.

Från det tidiga 1970-talets klubbdrottning Alexandra Charles över den legendariske discjockeyn Sydney i illrött funkiga glasögonbågar till Tommie X och 2013 års stammisar på Under Bron. Men också grånade rockabillyfrisyrer och numera tunnhåriga new romantics från Zanzibar, medelålders stadgade bögar och aningen bedagade modeller samt designers som alla en gång i tiden hängde på Baby på St Eriksterrassen.

Alla är här.

Och, ja, det gjorde jag med.

Hängde på Baby, alltså. Och Sydneys 1984 samt Michael Goulos ZanzibarRitz i Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång. 

Men däremellan står där också, lite mer anonyma, mängder av DJ:s från hela spektrat av Stockholms klubbvärld de sista 30 åren: soulsamlare i button down-skjorta, tystlåtna discoskägg och renläriga house­konnässörer ända fram till det senaste decenniets klubbelit med sina otvunget baleariska förtecken.

En av dem, konstnären Makode Linde, spelar själv skivor – Vamos a la Playa! – i baren, och är framför allt en av kuratorerna bakom utställningen (i samarbete med den kreativa byrån EGG).

I centrum står ett knippe tv-skärmar med till synes noggrant researchade intervjuer med mängder av klubbprofiler som försöker sammanfatta sina egna femton minuter i klubbarnas dunkla strålkastarljus.

För att rama in dem visas en film med dragartisten Robert Fux som i olika utstyrslar sammanfattar över ett sekel av klubbkultur i vår huvudstad. Där gestaltas ”Karl Gerhard-figurer” från mycket, mycket länge sedan. Från Zarah Leander över den så notoriskt snuskige kuplettkompositören Johnny Bode fram till extravaganta gayklubbsbesökare i plymer och silvershorts.

Stannar man tillräckligt länge i rummet utkristalliseras ”klubben” som fenomen till ett vardagsrum där vi som inte riktigt passade in någon annanstans får utlopp för vår smak – som varje generation inbillar sig att ingen annan delar med oss – och därmed möjligheten att umgås med likasinnade och helt enkelt slippa åka på spö på förortens diskotek: ”för att vi är konstiga”, ”annorlunda”,  ”vill ha ut något annat av livet”.

Om exakt vad detta ”annorlunda” är tvista de lärde. Och lär – samt ska! – fortsätta göra i all evighet. Amen.

Men snarare än en utställning är ”Klubbkids” egentligen ett alldeles ypperligt tv-program, en väldigt efterlängtad dokumentärfilm som bara väntar på att klippas om en smula och förgylla en fredagsnatt för de som likt mig har besökt så många klubbar, tvingat mig in på ett så oräkneligt antal gästlistor under ett halvt liv att jag därför på min gravsten kommer att kräva inskriptionen ”Här vilar Andres Lokko +1”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.