”Vi behöver kommunism igen, vi måste ta kontroll”
Slavoj Žižek i stor intervju med Sinziana Ravini
Han har kallats världens farligaste filosof, filosofins rockstjärna, en marxistisk clown.
Slavoj Žižek, 75, väcker alltid lika delar fascination och kontroverser. Hans texter blandar Hegel, Hitchcock och snuskiga skämt i ett och samma andetag. Nu är han aktuell med boken ”Krossa framsteget: Essäer i oligarkins tidevarv” (Fri Tanke), där han på sitt sedvanligt motsägelsefulla sätt vill rädda oss från idén om att världen ständigt går framåt. Vi möts på skärm. Bakom honom tronar travar av böcker och halvt urdruckna kaffekoppar.
I boken inleder Žižek med en scen ur Christopher Nolans ”The Prestige”, där en fågel offras för att illusionen ska fungera. Jag ber honom att förklara vad han menar.
– Bakom varje mirakel ligger en död fågel. Vi talar om framsteg som något gott, men varje steg framåt skapar också ruiner. Den franska revolutionen var ett framsteg, men problemen börjar när vi tror att framsteget automatiskt kommer att föra något gott med sig. Ta Silicon Valley. Geoffrey Hinton, ”AI:s gudfader”, föreslog nyligen att vi borde ge maskinerna modersinstinkter, men så kommer Musk och vill stoppa chip i våra hjärnor.
Tror du inte att det omedvetna kommer att göra motstånd mot liknande invasioner?
– Låt mig ta ett obscent exempel: föreställ dig att vi flirtade. Du är attraktiv, jag har inga illusioner, men låt oss säga att vi vill samma sak. Med Neuralink skulle våra hjärnor redan vara synkade. Inga hemligheter, inga blickar, ingen fördröjning – bara ett synkroniserat kommando: ”Låt oss gå till sängs.” Förförelsen skulle bli onödig.
Hur skiljer man på äkta framgång och framgång som får oss att regrediera?
– Jag tror inte på bakåtrörelser. Varje försök att vrida klockan tillbaka slutar i barbari. Titta på Frank Herberts ”Dune”: människorna utrotar all AI för att rädda sig – och hamnar i fascism i stället. Vi kan inte planera våra katastrofer, men vi kan lära oss av dem och göra ett bättre försök nästa gång
Jag nämner teknikprofeten Ray Kurzweil och hans teorier om Singulariteten, som också stöds av accelerationisten Nick Land som Žižek analyserar i sin bok.
Kommer den att bli verklig en vacker dag? Och hur kan kvantfysiken som du går in på i boken, rädda oss?
– Nej, det är en dålig utopi. Om singulariteten kommer att inträffa, blir det ingen gudomlig enhet med en oändlig visdom, utan en Beckett-mardröm: alla fast i sina egna tankar. Men du nämner kvantfysiken. Där finns en djupare sanning. Marx trodde på historiskt framsteg. Jag tror på kvantkontingens. Historien är ingen linje, utan ett nät av möjligheter. Kapitalismen uppstod inte av europeiskt geni, utan av slumpartade kriser, koloniala tillfälligheter och privatiserade allmänningar och vi kan bara förstå historien genom att läsa den retroaktivt.
Jag ställde en gång Lenins fråga ”Vad bör göras?” till Antonio Negri. Han svarade: ”Ockupera Silicon Valley.” Skulle du hålla med?
– Nej! säger han och skrattar. Det vi behöver i dag är global organisering. Ta ekologin – du kan inte stoppa uppvärmningen med lokala gester. Minns när Vancouver var varmare än Dubai för några år sedan. Utan globalt samarbete väntar ett planetärt inbördeskrig. Och Naturen är inte vår vän. Människan har aldrig levt i balans. Våra energikällor – olja, kol – är resultatet av uråldriga apokalypser. Katastrofen är själva grundvalen för existensen.
Så vi ska inte försöka ta över Silicon Valley?
– Mitt cyniska svar: jaha, och sedan då? Har du sett James McTeigues film ”V for Vendetta”? I slutet spränger de parlamentet – folket har segrat. Jag skulle sälja min döda mor, som inte lever längre, som slav bara för att få se ”V for Vendetta 2”. För vad gör de efteråt? Skiter i lagarna? Nationaliserar? Vi har inget fungerande modell i dag som kan tillämpas på allt. Det är tragedin.
Vilken modell skulle du säga fungerar bäst idag?
– Den mest fungerande modellen idag – fast jag avskyr den – är det jag kallar ”nationalistisk mjuk fascism”: en kapitalistisk ekonomi styrd av en paternalistisk stat. Nu flirtar alla regimer med den modellen: Putin, Erdoğan, till och med väst, i smyg.
Žižek är känd för att provocera. Han menar att 1968 års frihetsrörelse – symbolen för sexuell frigörelse och antiauktoritär revolt – också födde Donald Trump.
– Nu är våra ledare mer vulgära än rebellerna. Och vad ledde 68-rörelsen till? En varufierad sexualitet. De unga har mindre sex än någonsin! Vad gäller Trump, är jag förvånad över att han drömmer om Nobels fredspris samtidigt som han militariserar sina egna gator. Ibland låter han nästan marxistisk, när han talar om att begränsa de stora företagens makt och riktar sig till vanliga amerikanska arbetare. Samtidigt förlitar han sig på just de företagsledare som Varoufakis skulle ha kallat feodala herrar – Zuckerberg, Musk – som vill styra samhället genom digitala medier.
Vi talar om politiken. Om vänstern, och Žižek insisterar på att den slutat tala till vanliga människor.
– Efter 68 började vänstern tala om identitet i stället för klass, säger han och fortsätter:
– Man slutade lyssna på folkets bekymmer. Trump fyllde bara tomrummet som vänstern inte längre lyckades fylla. Låt oss ta Curtis Yarvin som exempel. Han förespråkar en företags-teknokrati, men han har gett en av de mest övertygande beskrivningarna av USA:s verkliga politiska situation. Enligt honom är landet ingen demokrati, utan en oligarki kontrollerad av två skikt: å ena sidan de ny-feodala storföretagen, å andra sidan det han kallar ”katedralen”, som kontrollerar det offentliga rummet – de stora medierna, tv-stationerna, universiteten och så vidare.
Enligt det här synsättet blir vanliga människor i praktiken irrelevanta. Det viktiga blir att vinna den så kallade katedralen, förklarar Žižek:
– Oavsett vad man tycker om Trump, gjorde han något som ingen på vänstern vågade. Vänstern har alltid kritiserat global nyliberalism, men det var Trump som faktiskt satte punkt för den – med tullar, handelshinder och allt detta.
Jag berättar för honom om hur det har gått med socialdemokratin i Sverige. Tror han att socialdemokratin går att rädda? Nej, är hans bestämda svar.
Då måste jag ställa Lenins fråga igen: vad bör göras?
– Vi behöver kommunism igen. Vi måste ta kontroll över teknologin, över AI, över resurserna – det handlar om överlevnad. Om vänstern inte kan skapa ordning, kommer högern att göra det – i Guds, nationens eller ”säkerhetens” namn. Jag är säker på att en stor chock väntar oss i formen av ett krig mellan Europa och Ryssland. Katastrofen kan också bli ekologisk eller orsakad av artificiell intelligens.
I din bok skriver du också att vi måste mobilisera oss för att sakta ner. Tycker du att själva idén om att sakta ner går att förena med vår libidinala ekonomi som bygger på begär efter acceleration och njutning?
– Idén om ”nedväxling” utvecklades av min vän Kohei Saito, men den står inför ett stort problem. Det är lätt att säga i rika länder som Japan eller i väst, men skulle du säga till länder i Afrika, där folk svälter, att de också måste sakta ner? Saito säger att det måste göras selektivt – men vem bestämmer det? En världsregering? Vi måste dessutom omdefiniera exploatering bortom klassisk marxism.
– Som Varoufakis och andra påpekar är den traditionella arbetarklassen nästan ett privilegium idag – du är kanske inte rik, men du har stabilitet. De verkligt exploaterade är de prekära, underbetalda kvinnorna, de överutbildade studenterna som jobbar som servitörer. Och västvärlden predikar ekologi samtidigt som den exporterar sin smuts till fattigare länder. Tiden har kommit för ett genuint globalt tänkande.
Jag frågar honom om han tror att psykoanalysen kan göra något åt världens tillstånd.
– Psykoanalysen kan förklara varför vi njuter av vår egen undergång. Den kan lära oss den bortglömda konsten att skämmas. Vi lever i en skamlös tidsålder. Titta på Gaza, på Trump, på hur grymhet har blivit underhållning. Till och med nazisterna dolde sina brott – de visste att det fanns något skamligt i det de gjorde. Och gränslösheten gjorde inte sexualiteten något gott. Jag är inte nostalgisk efter patriarker. Jag är nostalgisk efter gränser. Vi måste återupptäcka skammen som något som hör till människans värdighet. Skam är inte bara förtryck eller en begränsning av friheten.
Jag frågar honom hur vi kan återupprätta skammen utan att återinföra fadersgestalten, den patriarkala kastreringen som psykoanalysen är så förtjust i.
– Vad vi behöver är distinktion, mellan auktoritet och tyranni. Vänstern fruktar ledarskap för att den förväxlar det med förtryck. Men det finns ledare som befriar bara genom sin existens. Tänk på Mandela i fängelset – han styrde inte, han förkroppsligade möjligheten. En sann ledare säger inte: ”Jag vet bättre än du”, utan: ”Du kan bli bättre än du tror”.
