Jag förlåter aldrig hur de har förnedrat Miranda
And just like that – blev kvinnorollen ännu trängre
”Sex and the city” började sändas 1998, jag var 23 år gammal och efter det fanns serien med som en självklar referens i kulturen. Budskapet var att man som kvinna hade rätt till allt; sex, frihet, vänskap, karriär. Det var feminism inbäddad i kapitalismen där löftet var att det bara var att välja hur man ville leva och där frigörelse var att låtsas att det var sant. Precis som Spice Girls, som slog igenom ungefär samtidigt, så var premissen dessutom att det fanns ett begränsat urval av kvinnoroller.
Trots att serien rent demografiskt var gjord för mig så älskade jag den absolut inte när den kom. Jag pluggade ekonomi och var inne på att försöka erövra männens värld. Därmed och helt ofrivilligt så var Miranda den karaktär som underförstått tilldelades mig, vilket gjorde att det hela kändes extra pinsamt.
Miranda var en karikatyr på karriärkvinnan, tydligt avsexualiserad med sina ofta rätt fula kläder och korta hår. Samtidigt fanns där försonande drag; Miranda var åtminstone ekonomiskt självständig, verkade i grunden gilla sitt jobb på en advokatbyrå och var dessutom den enda som levde upp till seriens löfte om att sätta vännerna framför killarna. Vid något tillfälle sa hon till och med ifrån: herregud, kan vi för en gångs skull prata om något annat! Över seriens sju säsonger hade hon sedan en lite tråkig men okej utvecklingsbåge, hon fortsatte jobba, blev gravid med den snälle men ointressante Steve och tvingades visserligen flytta till Brooklyn. Det var snålt mot henne men karaktärens kärna var ändå intakt.
I morgon börjar den tredje säsongen av uppföljaren till ”Sex and the city”, medelåldersdramat ”And just like that”. Även denna serie borde egentligen passa mig, jag är bara några år yngre än vännerna som nu brottas med sådant som klimakterievallningar, tonårsbarn och sjukdomar. Men tyvärr har jag liksom många andra svårt att titta på den. Kritikerna har pratat mycket om att det handlar om att den blivit för woke, men jag tror att problemet är ett annat.
Om SATC var en spegel av dåtidens drömmar om kvinnlig frigörelse på kapitalismens villkor, så är ”And just like that” något ännu mindre och deppigare
Jag har tittat igenom alla säsonger av ”Sex and the city” två gånger, den första var när jag var mammaledig och den andra under pandemin. Jag tror inte att det var någon slump att jag tittade på den när jag på olika sätt kände mig instängd och begränsad, seriens största attraktionskraft är stadens frihet och själva rörelsen. Men visst har den också något annat som håller över tid, och det är just de tydliga karaktärerna i kombination med en viss respektlöshet och frihet inför de ämnen den behandlar. Den bejakar tiden den befinner sig i, leker med den och har kul i den.
Om SATC var en spegel av dåtidens drömmar om kvinnlig frigörelse på kapitalismens villkor, så är ”And just like that” något ännu mindre och deppigare. Den frigjorda Samantha är inte ens med längre, vilket känns typiskt eftersom den fria sexualitet hon representerade inte längre har någon plats i vår konservativa samtid. Samanthas persona kändes alltid som en manlig fantasi – även på det frigjorde 90-talet visste kvinnor att det är svårt att ha väldigt många engångsligg utan att det till slut skapar en viss tomhet. Men i den nya serien saknar jag hennes glada och självsäkra erövringar.
Det värsta övergreppet i serien begås dock mot Miranda. Från att ha varit en cynisk och smart realist har hon i ”And just like that” förvandlats till en förvirrad och ängslig tönt som suttit fast i sitt tråkiga äktenskap i 20 år utan att vare sig försöka få det på rätt köl eller gå därifrån. I den nya relationen med Che Diaz, en icke-binär ståuppkomiker vars repliker hade kunnat vara skrivna av en AI, beter hon sig som en person helt utan vilja och självkänsla. Värst av allt är att hon helt verkat ha tappat kontakt med samtiden – när hon börjar plugga och får en svart kvinna som lärare tappar hon helt koncepten, stammar och svamlar och gör bort sig.
Skådespelaren Cynthia Nixon, som spelar Miranda, har själv kommit ut som homosexuell sedan ”Sex and the city”-tiden och dessutom kandiderat till att bli New Yorks guvernör med en progressiv plattform. Hon är en av seriens exekutiva producenter, och kanske har hennes liv sipprat in i hennes karaktär, vad vet jag. Tydligt är att utvecklingen är ett svek mot karaktärens själva kärna, och det är inte konstigt att det på olika fanforum vrålas ut: Miranda hade aldrig gjort så där!
I min egen version av Mirandas framtid så är hon chef över sin egen advokatbyrå, kanske har hon en ung älskare
Av seriens fyra karaktärer är Charlotte den enda som fick det liv hon ville, men så var hennes dröm också begränsad till att gifta sig med en förmögen man. På så sätt blir resan från ”Sex and the city” till ”And just like that” till slut en illustration av skillnaden mellan 90-talets postpolitiska drömmar och den deppiga, konservativa samtiden. Kvar av de fyra ursprungliga vägvalen – slampan, slarvan, karriäristen och hemmafrun – finns till sist bara det sista kvar. På 90-talet tyckte vi att de rollerna var för begränsande, men idag är visionen tydligen ännu trängre.
I min egen version av Mirandas framtid så är hon chef över sin egen advokatbyrå, kanske har hon en ung älskare som alla andra medelålders kvinnor i populärkulturen just nu. Det är inget ideal vare sig politiskt eller feministiskt, men det vore i alla fall en realistisk karaktärsutveckling för en smart och driven stenbock. Framför allt tycker jag att manusförfattarna hade kunnat unna både henne och oss tittare det.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
