En rolig invandrare ses som en farlig invandrare
Att vara tråkig kan vara ett skydd
Ett avsnitt av podden ”Café Bambino” har hållit mig vaken om nätterna. Det behandlar huruvida folk blir tråkiga när de närmar sig 40. Karin Pettersson menar att många män stagnerar då. Parhästen Tone Schunnesson säger att alla, även kvinnor, stagnerar på grund av den heteronormativa kärnfamiljsnormen.
Frågan är existentiell, den bottnar i vår urmänskliga rädsla för att bli övergivna och uteslutna ur flocken. Den som gör att vi inte klarar av att läsa om barn som inte blir bjudna på kalas, eller om den som aldrig får frågan från kollegor om att följa med på lunch.
Men från en icke-vit persons perspektiv måste jag säga att ”tråkig” ändå har något. Den kan fungera som en skyddsmekanism i ett samhälle som präglas av förutfattade meningar om ”den andre”.
När politiker pekar ut invandrade som ett problem lär man sig snabbt vilka regler som gäller: man förväntas inte skratta för högt, inte gå i grupp och inte klä sig ”fel”.
Många icke-vita har dåliga erfarenheter av att dömas som oseriösa, lata och värst av allt korkade innan de ens öppnat munnen.
En strategi som många invandrade kvinnor tar till är att platta sitt lockiga hår. Andra gömmer sin hoodie, plagget en del tycker är hotfullt på en svarthårig, längst in i garderoben.
Man tar udden av sin personlighet för att över huvud taget få chansen att tas på allvar, behandlas som en jämlike.
Men på köpet dödar man sin själ.
Visst skulle man kunna säga fuck you och göra som man vill, men det skulle ändå inte läsas som något positivt och roligt utan som ointelligent och skrämmande.
Situationen är en klassisk damned if you do, damned if you don’t.
Det finns också en annan sorts ”tråkig” som läggs på en utifrån. Jag har varit på arbetsplatser och i sammanhang där den som påtalar fördomar direkt får stämpeln glädjedödare.
Kvinnor har länge burit samma erfarenhet. På 90-talet kastades epitet som bitterfitta och fittstim mot feminister som vägrade vara till lags, skapade dålig stämning då de ständigt pekade ut sexism där den fanns. Författaren Sara Ahmed tyckte det borde ses som hedervärt att kallas glädjedödare och myntade begreppet feminist killjoy.
I dag är livet för icke-vita än mer villkorat. Vi ska krympa ihop och trycks till uppifrån. Numera kan en invandrad som är rolig, eller bara har roligt, lätt stämplas som någon med ”antisocialt dominansbeteende”. Blotta tanken på att ”dålig vandel” ska kunna användas mot dig fungerar som en ständig påminnelse. Rädsla för invandrades skratt har blivit statlig politik.
”Café Bambino” har en poäng, att skratta högt och inte anpassa sig är kanske det mest radikala man kan göra i dag. Men alla har inte samma förutsättningar.