Transkvinnor stängs ute – en kris för feminismen
I kärva tider tycks många falla tillbaka på essentialism och konservatism
Under Reagans och Thatchers 1980-tal var den feministiska rörelsen tillbakapressad efter 1970-talets framgångar. Krisen ledde till att man vände sig inåt, mot sig själv. ”The feminist sex wars” var vad som fanns kvar inom en tynande rörelse: hätska diskussioner om pornografi och prostitution, liksom om transfrågan. Visserligen hade en begynnande akademisering inletts, men den gjorde inte så stort väsen av sig. Åtminstone inte här.
Själv var jag en del av rörelsen genom, tada!: olika mer eller mindre fantasifulla attacker mot porrklubbarna på Andra Långgatan i Göteborg. Inte förstod jag då hur helt rätt i tiden jag var. Men porr- och prostitutionsfrågan framstod som den enda kampfrågan, just då. Kanske också för att 1980-talet var ytans och symbolkampens första decennium. Vem orkar hålla på med likalönefrågor när det går att smälla upp banderoller inför förvånade män inne på en porrbio?
Polariseringen var lika total nu som då: för eller emot. När vi insåg vilka vi hade satt oss i knät på – kristna grupperingar och konservativa högermänniskor, abortmotståndare, allt möjligt löst folk – backade vi tillbaka till tryggare rum. Senare vaknade feminismen till sin tredje våg.
Det är tveklöst ett tidens tecken att tidskriften Bang, grundad 1991 och redo för sitt 30-årsjubileum, nu i vinter gick om inte i graven så i konkurs. Den tredje vågens breda feminism, lika kämpande som (orättvist betecknad som) akademisk, inriktad på intersektionell analys med fler variabler för rättighets- och maktfrågor – klass, sexualitet, etnicitet etc – förlorade sitt flaggskepp.
Feminismen befinner sig i ett tomrum efter den tredje vågen, eller i en fjärde våg som i så fall manifesteras i flera löst sammansatta grupper kring olika social medieplattformar, som till exempel Gardet, med Cissi Wallin i spetsen. Utspel görs på instagram och rörelsen är – åtminstone sedd utifrån – fylld av konflikter. Tonläget är uppskruvat, tonen hård, kunskapsläget ignorerat.
Varför lägger så pass många feminister så stor energi på att utesluta transkvinnor från gruppen kvinnor?
I höstas satte Maria Ramnehill i Göteborgs-Posten fingret på ett samband mellan feminismens kris och transdebatt: 2020-talet är på så sätt det nya 1980-talet. Frågor om sexuella övergrepp, pornografi och transpersoners rättigheter tar störst plats.
Här är inte platsen att skriva feminismens historia, men frågan om feminismens mål och medel borde vara ständigt aktuellt. Och då är förstås min fråga: Varför lägger så pass många feminister så stor energi på att utesluta transkvinnor från gruppen kvinnor?
När transrörelsen befann sig i sin linda, såg motståndet från feministiskt håll ut ungefär så här: ingen behöver genomgå könskorrigering, i stället kan vi alla leva i valfritt genus. Det vill säga, den som vill förändra sitt biologiska och juridiska kön är essentialist och borde i stället kunna leva sitt liv genom att socialt vara den kvinna eller man som önskas. Alla är fria!
När sedan, som nu, ickebinära identiteter blivit synligare, när det inom transvården inte längre ses som nödvändigt att helt och fullt leva upp till (kliché)bilden av det kön man känner sig som, faller de essentialistiska argumenten. Nu är det dags att i stället anklaga transkvinnor för att appropriera själva kvinnovarandet.
Ciskvinnovarandet ses som hotat, och liksom utspätt. För vad är kvinnlig identitet om den kan uppnås av någon som inte är född med kvinnligt kön? Det är där tanken på kön och genus som absolut åtskilda kommer in. Det finns då å ena sidan vagina, bröst, kvinnliga könshormoner, mens, livmoder. Å den andra en drös med egenskaper och specifika platser i samhället som förknippas med kvinnlighet.
I en artikel i Kontext skriver Silas Aliki att både kön och genus är konstruktioner, skapade av ett kapitalistiskt och patriarkaliskt system. Denna queerteoretiska Judith Butlerinspirerade tanke sågas av Nina Björk i Dagens Nyheter.
Biologiskt kön existerar, är en realitet. Och naturligtvis skulle den mänskliga förmågan att skapa avkomma, vår fortplantning, fungera oavsett hur vi tolkar könens innebörder. Men den strikta åtskillnaden är åtminstone idéhistoriskt omöjlig.
Men när det kommer till frågan om könsidentitet krävs plötsligt att den kropp man föds i exakt motsvarar ens identitet
Som den amerikanske historikern Thomas Laqueur visade i Making sex (på svenska 1994: Om könens uppkomst – hur kroppen blev kvinnlig och manlig) var det länge vanligt att uppfatta kvinnliga könsorgan som speglingar av manliga, en konsekvens av antikens enkönsmodell. Även om man tidigt kunde se att det inte alls var så, styrdes naturvetenskapen av synen på genus – mannen var normen och kvinnan en icke-man. I vårt vardagliga och politiska liv styrs vi definitivt av en tvåkönsnorm som utelämnar ovanliga kromosomuppsättningar och annat som faller utanför könen som antingen XX eller XY. För att bara ta ett lätt exempel.
Åtskillnaden av kön och genus är viktigt på ett teoretiskt feministiskt plan – för att kunna studera vad könsskillnader innebär socialt, för att kroppsliga begränsningar och fördelar har betytt olika saker i olika tider. Hur sambanden ser ut mellan kön och genus diskuteras och variationer finns. Men när det kommer till frågan om könsidentitet krävs plötsligt att den kropp man föds i exakt motsvarar ens identitet.
Därför kan, enligt feminism ©Cissi Wallin, den person som fötts med manliga könsattribut och socialiserats till man aldrig någonsin bli (fullvärdig) kvinna. Och vice versa, givetvis. Det mystiska med det feministiska motståndet mot en självdefinierad transidentitet – att könsidentiteten är något subjektivt, en inre upplevelse som kan leda vidare mot transition – är att uteslutande transkvinnor diskuteras. Inte sedan Boys don’t cry 1999 har transkillen befunnit sig i händelsernas centrum.
I en intervju med Nina Björk i ETC i höstas, menar hon att det stora antalet unga personer med tilldelat kvinnligt kön som på senare år velat genomgå utredning för könsdysfori, är ett uttryck för patriarkatet (något slarvigt sammanfattat). Där håller jag med. Utrymmet att kunna vara kvinna på sitt eget sätt krymper. Kvinnligt genus har med andra ord blivit snävare definierat.
Och det är inte utan att jag undrar om det inte finns ett ”feministiskt” medlöperi här. Resonemang om kön och genus kan stundom vara häpnadsväckande stereotypa. Nej, alla kvinnor längtar inte efter barn. Alla är inte omvårdande. Alla är inte offer för rovgirig manlig sexualitet. När Cissi Wallin menar att transkvinnor åker snålskjuts på ciskvinnors erfarenheter menar hon också att alla kvinnors erfarenheter är identiska och utgår från kroppsliga erfarenheter ända från barndomen. Tanken är lika bisarr som banal.
Det är som om hela diskussionen gått varvet runt. Förr var det transpersoner som anklagades för att vara essentialister, nu är det uppenbart cisfeministerna som är det.
Hur som helst är det extremt mycket energi som läggs på att ett ganska litet antal människor som har känslan av att ha en könsidentitet som inte stämmer med den egna kroppen, och som vill göra något åt det, lite varierat exakt vad. Diskussionen handlar om hur detta faktum ska förstås, och vindlar mellan att det i princip är omöjligt till att det är ett hot.
Jag hittar tyvärr inget bra svar på frågan jag ställde i början, varför så stor energi läggs på att utesluta transkvinnor från gruppen kvinnor. Kanske är det så enkelt som att människor i kärva tider faller tillbaka till konservatism och essentialism, på alla plan. Kanske är det en riktig kris för feminismen.