Från barnet i helvetet till de gamla i paradiset
Tvära kast på årets Tempofestival
Imad är drygt fyra år gammal och han är rasande aggressiv. Han skriker, spottar, sparkar, han vägrar se någon i ögonen. När han träffar andra barn slår han, hårt, han kastar sten efter kaninerna och alla hans (ensam-)lekar går ut på att döda. En läkare frågar vad han gillar – leksaker, godis, äpplen, hundar? Han svarar att han gillar att halshugga hundar.
Det låter som en skräckfilm men är dessvärre en dokumentär, Imads barndom, som just nu visas på Tempofestivalen.
Imads beteende är resultatet av två år och fyra månaders fångenskap och hjärntvätt av mördarsekten IS. När filmen börjar är han sedan några månader fri, bor i ett läger i irakiska Kurdistan med mamma, lillebror och farmor och det är här Zahavi Sanjavi börjar följa familjen med sin kamera.
Han gör det utan frågor eller kommentarer, utöver de korta fakta man får i början av filmen: Familjen är yazidier och tillhörde dem som 2014 fördes bort när IS intog staden Sinjar. Mamma Ghazala hölls som sexslav och såldes tio gånger. Lillebror Idan som bara var ett år fick i huvudsak följa med sin mamma medan Imad, då två år gammal, togs med av IS-terroristerna. Pappa Sharaf skildes från familjen och har aldrig mer hörts av.
Vad Imad utsatts för, fått bevittna eller till och med tvingats utföra får man inte veta, utöver vad hans beteende antyder. Det är känt att IS hjärntvättade yazidiska barn, fick dem att ”konvertera” och sen skickade dem ur denna värld med ett bombbälte runt kroppen.
Men Imad får hjälp. Den unga psykologen Berivan tar sig an honom med oändligt tålamod. Hans stoiska farmor slutar aldrig prata med honom, har med honom när hon bakar, när hon sköter hönsen – man håller andan när Imad närmar sig kycklingarna. Långsamt blir han mindre aggressiv.
Det är omöjligt att se Imads barndom utan att tänka på de svenska barn som förts till eller fötts i IS så kallade kalifat. Till skillnad från Imad sattes de i den miljön av sina egna föräldrar. Men filmen påminner också om att barnen går att rädda – det är inte lätt men först och främst måste vi vilja rädda dem.
Det är ingen enkel övergång men efter att ha sett en film om barn i helvetet kan man varva ned med en om gamla i paradiset. Det är i alla fall det som är tanken med The Villages, samhället där Lance Oppenheims dokumentär Some kind of heaven utspelar sig.
Till The Villages i Florida flyttar välbeställda amerikanska pensionärer för livets sista akt. Samhället började byggas på 1980-talet, i en stil som skulle påminna babyboomers om deras barndomsstäder och den ser därför ut som klichén om en amerikansk stad på 50-talet. Fast med bara gamla människor, och nästan bara vita.
Det sociala livet är hektiskt. Givetvis golf och tennis men också cheerleading, magdans och synkron golfbilskörning, och den som vill kan festa varje kväll. ”Som att flytta hemifrån en andra gång”, som någon säger.
Filmens bildspråk förstärker klichén, med tydliga, färgstarka tablåer. Men bortom dessa finns som alltid riktiga människor. Oppenheim zoomar in på några av dem, som det gifta paret Anne och Reggie. Anne vill bara leva det sköna pensionärsliv som erbjuds medan Reggie vill fortsätta utforska alternativ – vilket i hans fall innefattar en hel del droger. Utan att spoila för mycket kan jag säga att lagen gäller även i The Villages.
Barbara blev hastigt änka, måste nu jobba igen, längtar hem till Massachusetts men försöker verkligen tänka positivt.
Och så Dennis, som egentligen inte bor i The Villages utan i sin van på en parkering strax utanför. Han hoppas hitta en kvinna han ”inte behöver skämmas att bli sedd med” som låter honom flytta in.
Sällan har det blivit tydligare att det eventuella paradiset har vi inom oss. Har man inte tagit tag i sina problem förr så är de kvar även om du passerat 80.
Fotnot: ”Imads barndom” kan ses digitalt på Tempofestivalens sajt fram till klockan 18 den 11 mars. ”Some kind of heaven” kan ses under 48 timmar från och med klockan 18 den 12 mars. Biljett måste lösas.
