Trump försvinner – men inte twittrandets makt

Allt tyder på att sociala medier kommer fortsätta att styra i politiken

Donald Trump försvinner från Vita huset men hans metodik i användandet av sociala medier kommer med all sannolikhet att övertas av Joe Bidens administration, skriver Mattias Beijmo.

Det är december 2018, Donald Trump har besök. I soffan i Ovala rummet sitter allvarsamma representanter för USA:s militär bredvid kongressens republikanska toppgarnityr.

De har hört att presidenten vill ta hem varenda soldat från Syrien, så de har skyndat dit för att stoppa honom; enligt dem är det ett allvarligt strategiskt misstag. De drar igång: det kommer destabilisera regionen, iranierna och ryssarna kommer få alldeles för mycket inflytande, och så vidare och vidare … Trump tröttnar och ropar: ”Skicka in Scavino!”.

För mer än 30 år sedan blev den då 16-årige sommarjobbaren Dan Scavino av en slump utsedd att bära Trumps golfklubbor under fastighetsmagnatens runda på Briar Hall country club vid Hudsonfloden några mil norr om New York. När Donald Trump många år senare hade köpt och döpt anläggningen efter sig själv, utsåg han Scavino till VD. 2014 hörde han familjen Trump viska om presidentkampanj, och anmälde sig redo för tjänstgöring. Han fick ansvar över presidentens sociala medier, och resten är historia.


Scavino har geopolitisk erfarenhet på just en golfcaddies nivå, men det är inte därför den medelålders, lite intetsägande tjänstemannen kallas in i Ovala rummet. ”Ta fram siffrorna, Dan”, säger presidenten.

Scavino plockar fram sin laptop och visar grafer baserade på Twitters analysdata: När Trump twittrar om att ”ta hem trupperna”, genererar det positiva interaktionsdata hos strategiskt viktiga väljargrupper. Så Trump kör över de sakkunniga, USA ska ut ur Syrien. Twitter är för Trump inte bara ett verktyg att nå ut – det är hans politiska verktyg, själva applikationen som styr landet.


Att använda data för att förstå opinionen är i grunden inget nytt. 1935 uppfann George H. Gallup de opinionsmätningar som politiska partier i hela världen gjort sedan dess. Läran om ”political marketing”, att strikt utgå från ”marknadens” – alltså väljarnas – minsta vink, systematiserar idén att politik är som vilken vara eller tjänst som helst.

För Trumpregimen var Twitter inte bara en megafon, det var appen som styrde landet.

Det går utmärkt att applicera idéer från marknadsföringsgurus som Philip Kotler, och helt bortse från Marx, Keynes, Burke. Ideologi är sekundärt; låt efterfrågan bestämma kompassriktningen för samhällets utveckling. Och eftersom väljarna uttrycker sin efterfrågan varenda sekund i sociala medier, gäller det att vara följsam i både retorik och policy.


I valrörelsen 2012 tog Barack Obama hjälp av Mark Zuckerbergs gamla rumskompis, tillika Facebook-medgrundare Chris Hughes. Det är Hughes kampanjidéer om hur man påverkar människor som Trump och Scavino nu applicerat på hur man låter människors interaktioner påverka politiken. För Trumpregimen var Twitter inte bara en megafon, det var appen som styrde landet.

Trump må lämna Vita huset, men inget talar för att Joe Bidens administration kommer förkasta metodiken. Demokraterna använder bland annat AI-styrda chatbotar som för en konstant dialog med väljarna: vilka frågor är avgörande för att de inte ska byta sida till Republikanerna? Man vidareutvecklar sitt digitala, AI-drivna politiska beslutsstöd i samarbete med Civis Analytics – ett företag grundat av Obamas tidigare analyschef Dan Wagner och finansierat av bland andra Googles tidigare chef Eric Schmidt. Japp, det börjar bli allt svårare att se gränserna mellan det demokratiska partiet och Silicon Valley.


I senaste numret av tankesmedjan Tidens tidskrift finns en essä av Erik Nises, tidigare pressekreterare hos Stefan Löfven, en av nästa generations S-ledare och ordförande för Socialdemokraterna i Borlänge.

Hans text drar bland annat paralleller mellan Trumpanhängarna och arbetarklassen i svensk gles- och bruksbygd. Klassdiskursen har, menar Nises, i såväl USA som Sverige gått förlorad i kulturkriget, en ständig pågående avledande manöver online som Nises kallar för ”ett cyniskt trick”. Han har inte fel; Socialdemokraterna eller något annat parti får inte många datapunkter från Twitter eller Facebook kring människors törst efter ideologiskt grundad politik. Vilket delvis är deras eget fel.

För Mikael Damberg spammar Twitter med varenda tweet han ser med ordet ”polis” eller ”kriminella nätverk” i sig, och han delar glatt ”hårdare tag”-översteprästen Magnus Ranstorp.

Ebba Busch och KD ljuger på, nu senast om inställda barnoperationer, Lars Beckman (M) twittrar rasistiska inlägg och ändlösa konspirationsteorier om public service – allt detta är inte enbart populistiska hundvisslor i gyttjebrottningen om väljarna. Likes, kommentarer och delningar blir till avgörande datapunkter; hos vilka målgrupper funkar en ännu mer ideologiskt förvriden politik? Hur långt kan vi gå?


Data i sig är ofta utmärkt för att fatta beslut om de allra mest livsviktiga delarna i våra liv; på många sätt skulle en större datadrivenhet av samhällets funktioner eliminera fel och brister i detsamma. Så här gäller det att förstå den skevhet som internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet kan skapa i beslutsunderlaget.

Interaktioner i de algoritmiskt filtrerade, personaliserade, sociala flödena levererar inte en rättvisande bild av verkligheten. Antalet visningar och klick är inte sällan uppblåsta; företagen lever på att sälja annonser, och stora siffror säljer. Mätetalen blir som högst där engagemangsmaximerande AI-logik lyfter provocerande och radikalt innehåll, och således styr techföretagen via sin programmering vad partisekreterare och politiska konsulter framhåller som den enda vägens politik.

Facebook, Twitter och Google dikterar alltså bilden av vilken politik och vilka budskap som går hem. Politiken, och även traditionella medier, levererar lydigt. Cirkeln sluts.


Erik Nises skriver i Tiden om att man bör utgå från ”människors upplevda problem”. Efterfrågan ska styra, och oavsett vad man tycker om S-märkt ”political marketing”, är kruxet att väljarnas problemformuleringar i stora stycken är Facebooks och Twitters spegling av deras problem.

Donald Trumps framgångsrecept var att bygga sin politik på denna förvrängning. Svenska politiker behöver inte följa den vägen; det går att innovera även inom politiken. Det är uttjatade exempel, men epokavgörande idéer som T-forden eller smartphonen var inte ett resultat av att Henry Ford eller Steve Jobs lyssnade på vad människor sa att de ville ha. De vågade tänka utanför den berömda boxen.

Om politikens uppgift nu prompt ska begränsas till att utgå från människors upplevda problem, så gäller det att leta på rätt ställe.

Vi ska fortsätta vara vaksamma när amerikanska teknikföretag ad hoc dikterar yttrandefrihetens villkor, men som Aftonbladets kultursida skrivit om gång på gång, så finns större internetrelaterade demokratifrågor än att privata techföretag anser att @realDonaldTrump inte längre är till deras ekonomiska- och varumärkesmässiga fördel.


Den stora faran är att teknologisektorns oligarker hela tiden förklär politiska ambitioner och makthunger bakom neutralt designade gränssnitt och beroendeframkallande innovation. När de styr konversationen, styr de också uppfattningen om konversationen, vilket sätter krokben för makthavare som fortfarande skulle kunna utgöra en ideologisk grundad motkraft till populismen.

Om politikens uppgift nu prompt ska begränsas till att utgå från människors upplevda problem, så gäller det att leta på rätt ställe. Den platsen är inte sociala medier.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln