Handel med rättigheter är en svensk tradition

Sverige har länge svikit rättssäkerheten när andra värden står på spel

 ”Transaktionerna i Natos väntrum är inte undantag. Sveriges sändebud har vanan inne när de köpslår med den turkiske presidenten”, skriver Mikael Nyberg

Medan inflationen tar hand om vården, skolan och omsorgerna rustas krigsmakten för stormaktsuppdrag. Det handlar inte längre om att försvara Gotland. Sverige återtar sin gamla ledarroll i Östersjön, berättar politiker och befälhavare. Med Nato värnar vi det dyrbaraste vi har, individens frihet.

Inför inträdet städas det i våra grundlagar. Avslöjanden som kan störa samarbetet är numera straffbara, och utrikesminister Tobias Billström försäkrar i Ankara att ytterligare anpassningar väntar. I den mån lagar och rättsstatliga principer förhindrat leveranser av kurder till den turkiska säkerhetspolisen, kan yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet få maka på sig.

Men transaktionerna i Natos väntrum är inte undantag. Sveriges sändebud har vanan inne när de köpslår med den turkiske presidenten

Några ledande vänsterpartister viftade i somras med flaggor till stöd för tre kurdiska organisationer. Det kan de troligen fortsätta med, men flyktingar utan svenskt medborgarskap som tar sig samma frihet har sämre framtidsutsikter. Vid en hemlig så kallad samlad bedömning från den svenska säkerhetspolisens sida kan terrorstämpling och utlämning följa.

 

Schackrandet i Ankara och regeringens uttalanden om dockan utanför stadshuset har inte bara satt fart på Koranbrännare och Sverigedemokrater. Dagens Nyheter och andra liberala Natovänner klandrar Billström och Kristersson för avsteg från ”svensk demokrati och rättstradition”.

Men transaktionerna i Natos väntrum är inte undantag. Sveriges sändebud har vanan inne när de köpslår med den turkiske presidenten. Människor från främmande länder, de som i regeringsunderlaget kallas blattar och svartskallar, har länge varit växelmynt när större värden stått på spel.

President George W Bush utlyste efter den 11 september 2001 ett krig mot terrorismen. USA förbehöll sig rätten att preventivt angripa varje stat, organisation eller individ som kunde tänkas utgöra ett hot mot landets säkerhet, ett privilegium som Ryssland vid överfallet på Ukraina också gjort anspråk på.

Vid härtåget i Afghanistan bidrog Sverige med legosoldater ur de insatsstyrkor som återstod sedan territorialförsvaret skickats till skroten på inrådan av Pentagonkonsulter.

 

Invasionen av Irak hade inflytelserika krigsaktivister i USA länge drivit kampanj för, understödda av Carl Bildt. Saddam Hussein sponsrade al-Qaida och hade lager av massförstörelsevapen redo för attacker mot omvärlden, hette det. Bevisen var fejkade.

Världen över avlivade USA med dödspatruller och drönare misstänkta individer. En av landets officerare räknade 2009 offren för Hellfire-missilerna i Pakistan. 98 procent var civila.

Vita huset lät också kidnappa påstådda terrorister. Över 700 hölls i åratal fängslade i burar på Guantánamobasen utan rättslig prövning. Ett mindre antal är fortfarande kvar. De flesta hade inget med al-Qaida eller andra terrorister att göra. Det visste presidenten och hans ministrar, men de ville visa handlingskraft och med skendränkningar, sexuella övergrepp och andra förfinade förhörsmetoder pressa användbara informationer ur en eller annan av fångarna. Många hade sålts till amerikanerna i utbyte mot belöningar. Bland de kidnappade fanns barn så unga som tolv, tretton år.

En främmande makt påbjöd frihetsinskränkningar i uppenbar strid mot svensk lagstiftning

Sverige deltog i människohandeln. I december 2001 överlämnade Säpo två flyktingar från Egypten till väntande CIA-agenter på Bromma flygplats. Ahmed Agiza och Mohammed Alzery fick sina kläder sönderklippta, lugnande medel upptryckta i ändtarmen, overall och huva dragna över huvudet och händer och fötter fjättrade. Barfota fördes de till ett chartrat flygplan för transport till Egypten. Fängelse och tortyr väntade.

Statsminister Göran Persson, utrikesminister Anna Lindh och justitieminister Thomas Bodström hade sanktionerat operationen.

 

Samtidigt var tre svenska medborgare, flyktingar från Somalia, placerade i ett rättsligt ingenmansland. Alla organisationer och enskilda som påstods ha understött terroristerna hade av USA bannlysts från det finansiella systemet. På listan över utpekade fanns den svenska delen av al-Barakaat, ett nätverk som förmedlade pengar från somalier i exil till hemlandet. Medarbetarna Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali fick sina kontokort spärrade och tillgångarna på banken frysta. Ingen fick avlöna dem eller ge dem andra ersättningar.

De var utpekade som medskyldiga till 3 000 människors död i ett terrordåd men inte formellt anklagade för något brott. Inga åtalspunkter hade presenterats, inga bevis, ingenting.

En främmande makt påbjöd frihetsinskränkningar i uppenbar strid mot svensk lagstiftning. Men regeringen valde att skjuta grundlagen åt sidan och berövade därmed sina medborgare rätten att få sin sak prövad i domstol. Anna Lindh ansåg att hon inte hade något alternativ, eftersom FN och EU satt sina stämplar på sanktionslistan.

 

Efter starka protester mot rättsövergreppet försäkrade UD att de tre svenskarna med tyst diplomati skulle bli avförda från terrorlistan. Det förutsatte, förklarade USA:s finansdepartement, att de utpekade lovade att ”inte ha något att göra med terroristanknutna enheter igen”. Anna Lindh övertalade Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali att tillmötesgå kravet. Ahmed Yusuf vägrade. Han ville inte underteckna ett dokument där han underförstått erkände al-Barakaats skuld.

Han ångrade sig senare och skrev på för att bli kvitt bannlysningen. Det hjälpte inte. Göran Persson medgav hösten 2004 att rättsövergrepp förekommit i kriget mot terrorismen men klandrade samtidigt ”den tredje somaliern” för bristande ”konstruktivt samarbete” i kontakterna med USA.

– Jag bor i Sverige, svarade Ahmed Yusuf när jag träffade honom. Det svenska folket tror inte på Bush. Många har ringt mig och gett mig stöd, men varför talar Göran Persson, ledaren för en suverän stat, som han gör? Det är inte rätt. Även om jag vägrar att vika mig för USA är det hans skyldighet att hjälpa mig.

 

FBI hade slagit fast att misstankarna mot det somaliska nätverket var grundlösa. Det avslöjades i den officiella granskningen i USA av för- och efterspelet till terrorattacken den 11 september 2001. Det fanns tidigt en ängslan ”att regeringens brådska … skulle utmynna i ett stort antal falska utpekanden”, skrev författarna till rapporten. ”Det visade sig … vara fallet med utpekandena av al-Barakaat.”

Men Ahmed Yusuf stod kvar på terrorlistan, och av den tysta diplomatin hördes ingenting. Först efter en kollektiv vägran att följa påbudet från USA, FN, EU och regeringen återfick han sin individuella frihet.

50 personer förklarade i ett upprop i december 2005 att de skulle bryta mot förbudet att avlöna honom. Vi skulle arvodera honom med 1 000 kronor var för ett offentligt anförande och betala in skatt och sociala avgifter. Bland undertecknarna fanns kulturarbetare, journalister, läkare och jurister. Kjell-Olof Feldt och tre fackliga ordförande hade också skrivit på.

Robert Aschberg överlämnade sin tusenlapp på scenen i Rinkeby Folkets hus och anmälde sig till polisen för brottet mot sanktionsbestämmelserna. Chefsåklagare Tomas Lindstrand avskrev i maj 2006 målet med en skarp motivering: handlingen var enligt svensk lag inte brottslig. Det var fritt fram att avlöna den terrorstämplade Ahmed Yusuf, eftersom ingen svensk myndighet ”ens påstått att det finns sakliga skäl för listningen”.

Beslutet försatte regeringen i en kinkig position. Trotsandet av bannlysningen riskerade att riva upp de rättsliga argumenten för Sveriges anpassning till diktaten från Vita huset och stormakterna i EU. Grundlagens skydd mot godtycklig maktutövning skulle störa.

Strax var Ahmed Yusuf struken från terrorlistan.

Allt är som mycket annat raderat ur det offentliga minnet.

 

Vi blir dagligen påminda om kopplingen mellan krigsaktivismen och rättsövergreppen i Ryssland, men motsvarande samband i väst lämnar inga spår i offentligheten. Vi upprörs över Putins förföljelse av oppositionella, vi genomskådar förevändningarna och förfasar oss över lönnmorden och censurlagarna, men Barack Obama, som personligen ledde drönarnas och missilernas kill chain, får fredspriset, och den pågående utsläckningen av Julian Assanges liv väcker på sin höjd ett förstrött intresse.

Assange övervägde att för vår tryckfrihets skull flytta Wikileaks till Sverige. Denna öppning för avslöjanden av västliga krigsbrott och övergrepp är nu stängd, och med censurens klassiska argument kommer från EU påbud om stopp för statliga ryska sajter i de digitala kanalerna. Ordet är fritt, skriver EU-domstolen. Så länge det grundar sig på ”korrekta fakta”.

De lagändringar Billström och Kristoffersson lockar den turkiske presidenten med påbörjade regering och riksdag redan under den föregående mandatperioden. De är tänkta att behaga mäktigare potentater.

 

En treenighet av militarism, svassande för stormakter och motvilja mot demokratin var länge framträdande inom den svenska överheten. Nu är bråten och all dess skenhelighet tillbaka.

Det är hög tid att trotsa lagvrängarna och avbryta Natoaffären.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.