Ett rån pågår framför våra förlamade snokar

Kvasten går – i coronatider behöver ingen syna argumenten

”Människan är kanske bara tillfälliga boplatser för eviga virus. Snabbmatställen för epidemier”, skriver poeten Johan Jönson i Nod noll. Snart är vi tömda spargrisar. Ett rån av vårt gemensamma pågår rätt framför våra förlamade snokar, men ingen säger flaska.  

På kvällarna läser Elin högt ur den franske författaren Éric Vuillards Goncourtpris-belönade Dagordningen, om det tyska maktövertagandet på trettiotalet, när världen sprängdes. Trots att meningarna är perfekta fäster de inte. 


Liksom många andra knatar jag mest runt – ett puckat mähä i gårdagens kläder. Det nyinköpta leopardplagget hänger i hallen. Kajalpennan sotar icke mina ögon. Doften som köptes till vårt bröllop står orörd. Parfymeriet beskrev den som ”inkarnationen av den gotiska arkitekturens doftande sten”, men här råder doften av noll. 

Vad som nyss var intressant är inte intressant. Sedan barnåren har jag klurat på spellistan till min begravning. För första gången tänker jag på mina föräldrars.  


Runt hörnet väntar samhällets nedmontering: Volvo låter skattebetalarna fixa lönerna och planlägger samtidigt en aktieutdelning på 9,5 miljarder kronor. Fackförbunden lyder hund inför varje ny permittering. Uppsägningskvasten går när ingen längre behöver syna argumenten. 

”Det gör verkligen ont”, säger entreprenören Martin Hosseini, vars företag Vi Invest (med förre näringsministern Björn Rosengren och Moderaternas tidigare partiledare Ulf Adelsohn som styrelseledamöter) sitter på 400 miljoner kronor i tillgångar. Sedan argumenterar han för marknadens slutgiltiga maktövertagande. Täta entreprenörer leker ledsna valpar – med samfälld sång kräver de att avgifter och skatter måste slopas. 

För samhällets skull förstås.

Bara en kort stund. 

Snart blir allt som vanligt.


Så ser Naomi Kleins chockdoktrin ut våren 2020. De enda som inte tycks vara helt lamslagna inför världen är Svenskt Näringsliv: De vet att träffa med sina skott och de skjuter nu. Kollektiva tillgångar slukas på innehåll till förmån för dem som gråter högst, må de nödgas eller ej. Vi är vad vi äger och snart äger vi inget.  

Vår kollektiva apati – denna depressionens välbekanta förband – behöver konverteras till organisering och motstånd; till streck i sanden. Men i stället tittar jag på Elin och funderar på hur länge hon behöver jobba för att vara berättigad till arbetslöshetskassa.  


Förut ville jag att allting skulle hända. Nu vill jag att ingenting ska hända.  

”Visst ska vi vara med varandra jämt och för alltid?” frågar Elin nästa kväll. Sedan öppnar hon än en gång Éric Vuillards roman; än en gång läser hon för mig om världens sönderfall.  

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln