Jimmie ser inte samma stad som Fogelström

Jag läser hans favoritbok, men ser en annan fiende

Jimmie Åkesson har sagt att hans favoritbok är klassikern ”Mina drömmars stad”, av Per Anders Fogelström.

I somras kunde man läsa i tidningen att Jimmie Åkessons bästa bok är Per Anders Fogelströms Stadserie. ”Den ger en väldigt målande bild av Sveriges och framför allt Stockholms historia”, sa han till TT.

Jag tappade hakan. Hur var det möjligt att detta epos om arbetarrörelsens framväxt var Sverigedemokraternas partiledares ”favoritbok alla kategorier”?

Jag har till och med en vän som läste Stadserien förra året och sa just så, liksom hoppfullt, att ”man måste ju bli socialist när man har läst den här boken”.

Tydligen inte.

Mina drömmars stad utkom 1960 och följdes snart av fyra böcker till. Arbetet står i centrum i denna kollektivroman som skildrar Henning, Lotten och deras vänner och släktingar under ett sekel från 1860 in på 1960-talet. Än idag hör böckerna till bibliotekens mest utlånade.


Per Anders Fogelström växte upp på Södermalm med sin mamma och syster i en lägenhet på ett rum och kök. Redan på trettiotalet skrev han mot nazismen och delade ut den antifascistiska tidningen Trots Allt; trettio år senare var han bland dem som tog initiativ till Svenska Vietnam-kommittén. På 1950-talet blev han ordförande för Svenska freds och aktiv i motståndet mot en svensk atombomb. Vi behöver nog inte tveka om var SD hade stått i den politiska sakfrågan.

Jag tror att unge Jimmie kände igen sig i människorna. Det kan inte vara bara ”målande bilder” och ”fascinerande utveckling” som ännu i medelåldern får honom att hålla boken högre än alla andra.

Jag tycker om att SD-ledaren känner för en roman med så mycket kärlek till Stockholm, men hur kan detta beskriva hans favoritförfattare?

Jag googlar och finner att Åkesson läste böckerna i gymnasiet. Det var väl pliktläsning först. Han hade ännu inte besökt Stockholm själv då. ”De säger mycket om Sveriges framväxt från en annan tid till ett välfärdssamhälle, och jag är fascinerad av den utvecklingen”, sa Åkesson 2020 i ett samtal på Bokmässan.

Jag är också fascinerad av den utvecklingen.


Jag åker till Flemingsberg. Där tågstationen ligger idag plockade vi kaveldun och salamandrar och grodyngel när jag var barn. Jag hämtar fram de prydligt handskrivna protokollen på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och slår andäktigt upp liggaren: ”Träarbetarnes allmänna möte i Stockholm, fredagen den 26 augusti 1881 från kl 8 em.”

Varför ses de på en fredag klockan 20? Därför att de jobbar så sent. De har nästan ingen fritid alls. På lördagen ska de upp och jobba igen.

Arbetstiden är en av den unga fackrörelsens huvudfrågor. Kanske den allra viktigaste, den som allt annat springer ur. Utan fritid kan de inte bli något annat. Inget kan förändras.

”Den långa arbetstiden har gjort oss till slafvar fjerran ifrån frihet. Låtom oss arbeta för att få kortare arbetstid, derefter blifva vi i stånd att stödjande hvarandra kunna höja oss i moraliskt och intellektuellt hänseende.”

Jag läser citatet i protokollet från mötet, ur ett av talen som träarbetarna höll för varandra den där kvällen.


I Fogelströms roman är året 1882. Tummen, i grunden en glad och röd gamäng, sitter tillsammans med en grupp andra män i en sorts studiecirkel som har samlats i hans hem. Han är desillusionerad redan vid trettio. Tummen vågar inte tro, men kan inte låta bli att hoppas.

Ser ni att slavsamhället återvänder, kan vi säga. Ser ni det absurda i att elen är på en marknad, att brevbäring och telefon och skolor inte är våra gemensamma myndighetsfunktioner längre utan bolag som genererar vinst till aktieägare.

”Arbetarna kunde inte åstadkomma några egentliga förändringar så länge de saknade allt inflytande på politiken. Menade han att revolutionen var den enda möjligheten? Tummen dröjde med svaret. Orkade han inte tro på upproret längre? Eller var det bara så att han blivit äldre och förståndigare och först ville söka mindre riskabla utvägar? Det kanske fanns en annan möjlighet, sa han. Fackföreningarna kan trots allt vara en början. Strejker och strejkhot har ju gett vissa förbättringar, åtminstone i goda tider. Man kunde använda samma medel för att nå politiska mål. Men det krävdes organisation, solidaritet, tålamod.”


Per Anders Fogelströms research är omtalad. Hans privata arkiv var enormt och finns efterlämnat på Stockholms stadsmuseum. Historiskt nära, nästan som facktext, beskriver han i romanens form arbetarnas solidaritet med varandra och deras hopp om att barnens framtid ska bli en annan.

Men han visar också hur förtryckets brutalitet gör somliga människor inhumana och våldsamma. De tar ut sin hämnd på den svagare. Sotarpojken Johan står själv längst ner i hierarkin, liten och strykrädd av gesällernas misshandel. Som vuxen ger han igen på kvinnor och barn.

Hur kan jag få honom att se vad han inte ser? Min poäng är att jag inte tror att jag kan det. Vi blir politiskt övertygade på helt andra sätt

Romanens bultande hjärta, Emelie, skyddar Johans familj från honom så gott hon kan. Vilken glädje kunde Johan ha av att skapa skräck och hat omkring sig, frågar hon sig. Själv hade han ju fått vara så rädd som barn, han borde väl veta hur det kändes.

”Man påstod att människor lärde av erfarenheten. Men nog tyckte hon att många lärde sig fel. Erfarenheterna blev piskrapp som drev dem in i mörkret. Och de saknade ögon som kunde leda dem upp mot ljuset igen.”

Socialismen och empatin är två av bokens bärande pelare. Den tredje är feminismen.


Nedanför Nytorget på Söder låg Alfa kola- och karamellfabrik. Där arbetar fjortonåriga Beda i romanen. Fogelströms skildring av hur hon manövrerar runt männens kränkningar är skriven med en kunskap om flickors verklighet som jag faktiskt aldrig har sett hos någon annan man.

”Beda hade svårt för att freda sig mot några av de yngre männen, det var särskilt två av dem som var besvärliga. Visst var det trångt överallt i de gamla lokalerna men inte så trångt att de ständigt behövde knuffa på henne och ta i henne för att komma fram. Om hon stod böjd för att ta fram kolaplåtarna så kom de och daskade till henne och hojtade att hon skulle dra in rumpan. Stod hon på stegen nöp de henne i benen och satt hon vid packbordet kom de och tog henne om brösten. Och när hon pressade fram sitt förargade nej så skrattade de och härmade henne.”

Beda och hennes kamrat flyttar på ett bord för att männen inte ska kunna tränga sig bakom dem när de jobbar. Basen blir irriterad på ommöbleringen men flickorna vågar inte förklara. Det sinkar dem i arbetet.

Ur "Mina drömmars stad", med Eddie Axberg och Britt-Louise Tillbom.

En sämre författare skulle exploatera kvinnors utsatthet i scener med grova övergrepp, våldtäkter och blodvite. Det som Per Anders Fogelström säger här är att förtrycket är vardag. När pojkarna sliter en knapp ur kamratens blus hjälper Beda henne att sy fast den på rasten. Den detaljen talar högt om könsmaktsordningens pris.

Vad i den här boken är det som Sverigedemokraternas partiledare gillar?


Jag tror att unge Jimmie kände igen sig i människorna. Det kan inte vara bara ”målande bilder” och ”fascinerande utveckling” som ännu i medelåldern får honom att hålla boken högre än alla andra.

Men han utsåg inte bara en annan fiende än romanens arbetare gör, han samarbetar idag också med deras fiende – kapitalet – i utbyte mot att få bedriva sin etniska konflikt.

Hur kan jag få honom att se vad han inte ser?

Min poäng är att jag inte tror att jag kan det. Vi blir politiskt övertygade på helt andra sätt. Man har olika erfarenheter som leder en dit, men man gör också olika sanningar av liknande erfarenheter. Som sotaren Johan lärde sig bli hård av att bli slagen.


Medierna missförstår valrörelsen. De bygger den runt debatter mellan motståndare och vi tar efter i sociala medier, men det blir bara tjafsigt och bittert. De enda vi kan tala med är de som förstår. Samlas om kvällarna och stödja varandra att höja oss i moraliskt och intellektuellt hänseende.

Ser ni att slavsamhället återvänder, kan vi säga. Ser ni det absurda i att elen är på en marknad, att brevbäring och telefon och skolor inte är våra gemensamma myndighetsfunktioner längre utan bolag som genererar vinst till aktieägare. Ja, vi ser, svarar de som förstår. Du är inte galen.

Den kommunikationen är meningsfull. Den kan förflytta berg.

Men övertyga andra kan vi inte göra. För de andra ser inte samma stad. Fast de går på samma gator.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.