Svenska kyrkan behöver mer politisk passion
Socialdemokraterna borde inspireras av Bibelns radikala samhällssyn
Felet med kyrkovalsrörelsen är att den saknar idéernas hetta, trots att man nu plötsligt kan få se härdade pragmatiska kommunpolitiker utbrista i sina debattartiklar att ”Kärleken är störst av allt”.
Men jag fattar inte varför i synnerhet Socialdemokraterna, denna svårt avideologiserade rörelse, inte ens tar chansen att åtminstone i kyrkovalet plocka upp den radikala samhällssyn som göms i de bibliska skrifterna. Båda testamentena är djupt politiserade skrifter, vilket bara det borde vara ett självklart argument för att det är helt rätt och på sätt och vis också traditionsenligt att låta partipolitiken påverka Svenska kyrkan. Tvärtemot Sofia Lilly Jönsson tror jag, att utan politiken skulle Svenska kyrkan snart förvandlas till en erbarmerlig, konservativ sekt.
Ta Apostlagärningarna. Skriften rymmer både en kommunistisk gemenskapsvision som inte en enda anhängare av POSK eller Frimodlig kyrka nog står ut att höra om – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – och propaganda från den tidens religiöst-politiska spindoktorer (i det här fallet Lukas). Det är inga större skillnader att läsa om striderna i den tidigaste kristendomen och striderna i vilken europisk arbetarrörelse som helst.
När Jerusalem läggs i ruiner av den romerska ockupationsmakten år 70 utraderas de sista spåren av en ursprunglig, långt mer radikal Jesusrörelse. Paulus gjorde kristendomen till en romersk religion, men för Jesus bror Jakob, som ledde den första församlingen tills han blev avrättad, var Jesu lära något helt annat: De fattigas röst i världen. Det är bara att slå upp Jakobs brev i Nya Testamentet, ett brev som sällan nämns.
Luther föraktade det men det är bland de starkaste attackerna mot de rikas välde som någonsin nedtecknats: ”Hören nu, I rike: Gråten och jämren er över det elände som skall komma över eder. Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal.” Ja, jag citerar ur revolutionsåret 1917 års Bibelöversättning.
Som bekant var Jesus inte ens kristen, han var en revolutionär jude, son till en snickare och förmodligen, liksom sin far, en daglönare som länge slet ont
Som bekant var Jesus inte ens kristen, han var en revolutionär jude, son till en snickare och förmodligen, liksom sin far, en daglönare som länge slet ont på skrytbyggena i staden Sepforis nära den fattiga by där han föddes, Nasaret (att han skulle ha fötts i Betlehem är osannolikt). Han växte upp i ett fattigt Galiléen, långt från översteprästväldet i Jerusalem, en bonnig landsända föraktat av den grekiserade urbana befolkningen i Palestinas nya städer. Ideologiskt fostrades han av Johannes Döparen, en av de många predikanter som på Jesu tid drog stora lyssnarskaror med sitt budskap om en ny, annalkande världsordning fri från förtryck och ockupation.
Jesu död på korset var den romerska statens straff för uppvigling och de där ”rövarna” han dog med var också de upprorsmakare mot Rom och deras inhemska lakejer. ”Rövare” var Roms beteckning på upprorsmakare.
Det där har skildrats i många religionsvetenskapliga böcker som försökt få ett signalement på den historiske Jesus, till skillnad från den upphöjde och ofarlige Kristusgestalt som kyrkan till slut valde att befrämja och som exempelvis en nutida kultursidespredikant som Joel Halldorf nog är ett med. Men läs Reza Aslans Upprorsmakaren som kom på svenska för sju år sedan, eller religionsforskaren John Dominic Crossans oöversatta böcker om den revolutionäre Jesus! Den som gör det får en dramatiskt annan Jesusbild.
Och den ursprungliga radikalismen ekar trots allt vidare. För några år sedan fick jag en smärre chock när jag en dag föreläste för Svenska kyrkans diakoner, alltså kyrkans socialarbetare. Jag varnade för risken att filantropi lätt kan spåra ur i synsätt som undergräver den generella välfärden och de flesta verkade hålla med mig. Då räckte en av åhörarna upp handen och sa: Kyrkan borde återuppliva idén om profetisk diakoni! Vad är det? undrade jag häpet. Är det ungefär som systemkritisk diakoni? Ja! blev svaret.
Profetisk diakoni är alltså på sätt och vis den radikale Jakobs kvardröjande röst i den kristna teologin: hjälpa de fattigaste och de sista, ja, men samtidigt också se de samhälleliga maktsammanhangen med klar blick (se Anna Ardins bok Politisk och profetisk diakoni).
Nyligen avslöjades att Svenska kyrkan anlitat underentreprenörer
i skogen för slavlöner. Jesus bror Jakob skulle ha gått i taket av vrede. I sitt brev som närmast är hatiskt mot de rika, skriver han om den lön som de rika har förvägrat arbetarna, men att nu har ”skördemännens rop kommit fram till Herren Sebaots öron.” Svenska kyrkan behöver politisk passion!
